[fsv. svær, svære, svärfar, sv. dial. svär, dets.; formen svär motsv. fd. swær, svärfar; mnl. sweer, svärfar, fht. swehur (mht. sweher, swēr, ä. t. schwäher), svärfar, feng. swēor, swehor, svärfar, äv.: kusin, ävensom find. śváśuraḥ, svärfar, lat. socer, svärfar, avledn. av det ord som föreligger i find. śvaśrūḥ, svärmor (se SVÄRMOR); den svaga formen sväre ombildad efter mönster av SVÄRA, sbst.1, liksom got. swaíhra, svärfar, efter mönster av swaíhrō, f., svärmor (se SVÄRA, sbst.1). — Jfr SVÅGER,SVÄGER-,SVÄR-,SVÄRA, sbst.1]
(†)
1) svärfar. Matt(es) larens(on) vp(læ)t sin swerdz huss. OPetri Tb. 25(1524). Han fördreff strax effter Bröllopet sin Swär och intogh Furstendömet. Petreius Beskr. 2: 22 (1614). (Min dotter) en syster har, som mera dejlig är, / Om tu wilt hafwa then så blir jag doch tin swär. Kolmodin QvSp. 1: 291 (1732). Både försyn och fruktan för dig, o sväre, jag hyser. Johansson HomIl. 3: 172 (1846). FoU 15: 108(1902; angivet ss. föråldrat). — jfr REPARE-SVÄR (se anm. under REPAREBANA) o. STYV-SVÄR.
2) svärson; svåger. Hakan ollsson som hade solt skiutid szin suær ok thet j hondom hadhe. G1R 2: 195 (1525); möjl. till 1. G1R 18: 532(1547; om svåger). Kom för os i rethe Andherss Hanss(o)n och sigh .. beklagthe, ath hannss suär, Oloff Byrssonn, och Bencth i Wthby hade sigh thilhopa bunndhidh. TbLödöse 298(1593). (Lat.) Affinis. (Sv.) Swågher/ Swär. (T.) der Schwager. Schroderus Lex. 16(1637). — jfr REPARE-SVÄR (se anm. under REPAREBANA) o. STYV-SVÄR.
