SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2000  
SYNSK sy4nsk, adj. -are (mera tillf.); adv. -T.
Etymologi
[jfr d. synsk, nor. synsk, nor. dial. synsk; avledn. av SYN, adj. (l. SYN, sbst.2)]
som har (l. påstås ha) förmåga att se l. uppleva vad som inte kan uppfattas av den vanliga synförmågan (t. ex. se ngt övernaturligt l. se in i framtiden); begåvad med inre klarsyn; äv. i överförd anv. om ngt sakligt: som hänger samman l. har att göra med denna förmåga; jfr KLÄRVOAJANT, SYNEN, SYNT, adj., VISIONÄR. Släkten är synsk. Far min var likadan. Slotte Islossn. 106 (1912). Att vända kläderna aviga .. Härigenom blir man synsk, d. v. s. får se andar och spöken. FolklEtnSt. 3: 218 (1922). Hon har en farmor som är synsk och som ser både döingar och folk, som är döende. Lange Vitklädd 210 (1967). Inför det andra träningsåket .. fick jag .. en synsk föraning om att något hemskt skulle hända om jag startade. GbgP 13 ⁄ 1 1989, s. 31. Det har alltid funnits synska människor i mors släkt. Fredriksson Anna 255 (1994).
Avledn.: SYNSKHET, r. till 1: egenskapen l. förhållandet att vara synsk, inre klarsyn; jfr klärvoajans. Närbeslägtad med synskheten, är obestridligen förmågan att mottaga varsel. SDS 11 ⁄ 9 1904, s. 4. Uppteckningar .. om trolldom och synskhet. Hedin VärmlännBerätt. 145 (1949).
Spoiler title
Spoiler content