SYNTAGM syntag4m, r. (BLoman i SvTalspr. 90(1967) osv.) l. n. (Malmberg NVägSpråkf. 52(1959) osv.); best. -en resp. -et; pl. -er resp. =; förr äv. SYNTAGMA (i bet. 1); anträffat bl. i sg. best. -an.
Ordformer
(-tagm 1959 osv. -tagman, sg. best. 1887)
Etymologi
[jfr t. syntagma, skriftsamling, syntagm, eng. syntagma, samling av yttranden o. d., syntagm (i bet. 2), fr. syntagme; av nylat. syntagma, av gr. σύνταγμα, sammanställning, truppstyrka m. m., till συντάσσειν, ställa samman (se SYNTAX); i bet. 2 av fr. syntagme; termen i bet. 2 tidigast använd c. 1910 av F. de Saussure († 1913, i Cours de linguistique générale 170 (1916)). — Jfr SYNTAGMATISK]
1) (om forngrekiska förh.) grundenhet för en falang (se d. o. 1), bestående av 256 man. Tingsten AnvTakt. Bih. 2(1887).
2) språkv. om en av flera (morfem l.) ord bestående syntaktisk konstruktion l. fras med egen betydelse (som inte är direkt begriplig utifrån de ingående enheternas betydelser). Ett språkligt element får sin valör genom att ställas i motsättning till det som går före eller följer efter (eller båda) i syntagmet. Malmberg NVägSpråkf. 1959, s. 52. Språksystemets enheter på olika nivåer: fonem (ljudtyper), grafem (bokstavstyper), morfem (ord, ordled), syntagmer (konstruktioner, satser, meningar). DN 11 ⁄ 6 1968, s. 4. Den allmänna termen för en syntaktisk konstruktion är syntagm som omfattar allting från böjningsformer, sammansättningar och avledningar till hela meningar (makrosyntagm). Sjögren TermSpråkv. 29(1979). SAG 1: 230(1999). —
