SYNT sy4nt, adj.; n. o. adv. =
Etymologi
[sv. dial. synt, varse; jfr nor. dial. synt; sannol. eg. stelnad neutralform av SYN, adj. — Jfr -SYNT]
(numera bl. i vissa trakter) synsk (se d. o. 1). Väl ändå att man inte är synt. En och annan människa får ju gå omkring i denna förbannelsens värld med den bördan att kunna se det som man inte borde se. Koch Timmerd. 12 (1913). Formeln som skulle kunna lösa knuten på ens ödestråd om man bara hade ögon att se med, synta ögon. Ekelöf Prom. 140 (1941).
