SÄLTA säl3ta2, v. -ade. vbalsbst. -NING.
(företrädesvis i vitter stil) förse (ngt) med sälta; ge sälta (åt ngt); äv. i överförd o. bildl. anv. Saltlok-berget (i Rättvik) .. har flere källor af sältad smak. Hülphers Dal. 144 (1762). Med mänsklighetens namn han sina infall sältar. Wallenberg (SVS) 1: 120 (1769). En nypa vrede för att därmed sälta och stärka sin beslutsamhet. Bergman Chef. 175 (1924). Fåglar sjunga och den friska svalkan / smeker sinnet som ett sältat bad. Wilhelm Jord 121 (1935). Din kind skall rodna av solbrand / och sältas av vind och sjö. Vi 1949, nr 23—24, s. 9. SAOL (1986).
