publicerad: 1964
SALT sal4t, adj. -are; n. o. adv. =. Anm. 1:o Den urspr. i ack. m. sg. hemmahörande formen saltan förekommer numera bl. ngn gg arkaiserande i vitter stil; jfr HÖG, adj. anm. Salttann fisk. GripshR 1555, s. 47 b. Han ligger ij salta(n) siöö. Visb. 1: 65 (1573). CVAStrandberg 3: 442 (1856: mellan sol och saltan djup). Därs. 444 (: på saltan ocean). Schultén Rol. 17 (1887: öfver saltan haf). Knape Tank. 93 (1927: Över saltan våg). 2:o En utvidgning av salt(an) föreligger i den i nedan anförda språkprov anträffade formen saltande (jfr KOLANDE m. fl.). Och se här går skeppet på den saltande våg. Karlfeldt FridLustg. 102 (1901).
Ordformer
(saalt c. 1580. salt 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. salter; jfr fd. o. dan. salt, fvn. saltr (nor. dial. salt), mlt. o. lt. solt, t. salz, feng. sealt (eng. salt); till SALT, sbst.; jfr äv. lat. salsus (se SALSA)]
1) som innehåller l. är kryddad med koksalt; som smakar av l. ss. koksalt, saltsmakande; salthaltig; äv. om smak: som erinrar om smaken hos koksalt. VarRerV 21 (1538). Salt ööll. Svart G1 6 (1561). Then saltta och bittra smaken. Forsius Phys. 144 (1611). Saltsteenar, som hårde och salte äre, och bijta i Tungonne. Dens. Min. 18 (c. 1613). Blir steken lagom salt så här? Östergren (1937). Smörgåskäx kan vara salta, söta eller ha t. ex. kummin- eller ostsmak. StKokb. 114 (1940). — jfr BITTER-, BRAND-, ETTER-, O-, SUR-SALT m. fl. — särsk.
a) om vatten o. d.: salthaltig l. saltsmakande (motsatt: färsk l. söt); äv. om vattensamling l. hav o. d.: som innehåller salthaltigt vatten; ngn gg äv. i n. sg. best. i substantivisk anv., om havsvattnet l. havet. Icke kan fikona trädh .. bära oliebär, eller wijnträdh fikon? Så kan ingen kelda salt och sött watn geffua. Jak. 3: 12 (NT 1526). Somblige af mine håfmän äre på den s(a)lta flodh. Visb. 1: 371 (c. 1657). En yrand hwirfwel-Storm sig spände upp i jlar, / Och Hafwets salta Wåg den koka i sitt Skum. Frese VerldslD 39 (1716, 1726). Salta brunnar. Nordforss (1805). Abborre, en medelmåttigt stor fisk, som uppehåller sig i såwäl sött som salt watten. UpprFiskaren 4 (1847). Hur skönt att mot qvalmet och qvafvet / Hvar qväll i det salta få bot! / Hur herrligt att bada i hafvet / Med solens försjunkande klot! Snoilsky 1: 52 (1869). I det gråsprängda svarta håret lyste salta, solglittrande vattendroppar. Koch AntHav. 16 (1909, 1918). — särsk. (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) i uttr. (det) salta havet l. (den) salta sjön, om havet (med salt vatten), i sht förr särsk. med syftning på Östersjön (äv. med inbegrepp av Finska viken o. Bottniska viken); jfr SALT-HAV, -SJÖ 1. (Engelbrekt) lät .. graffua en graff eller dijke widh Telgie, at skip skulle komma ther vthur salta siöön in i Mäler. OPetri Kr. 181 (c. 1540). En partt .. som boo widh salte siön, både i Norlanden, Finland och mongestädz i Swenske Skäriegårderne. Stiernman Com. 1: 207 (1569). Sedan liggia .. (Kanarieöarna) i salta hafwet, som altid kallas wäster siön. Rudbeck Atl. 1: 316 (1679). Staden (Helsingfors) är uti sigh sielf mycket vähl situerat, mitt i landet vidh salta siön belägen. ARosenhane (1683) i BtHforsH 3: 110. Det som egenteligen kallas Vpland, hafwer sin Gränts på östre sidan af thet salta Hafwet. Peringskiöld MonUpl. 8 (1710). Dalin Hist. 2: 229 (1750). Harlock (1944). jfr (†, om oceanen, i motsats till Medelhavet): (Ön Kerkyra) Ligger .. intet i salta hafwet. Rudbeck Atl. 1: 317 (1679).
b) om havsvind o. d.: saltbemängd l. saltdoftande. Den salta vindens sång. Sandgren Hav. 5 (1930). Fuktiga, salta fläktar blåste upp från havet. Enckell Olivpar. 126 (1934).
c) i uttr. salt bad, om bad i havet l. i saltvatten; äv. om medicinskt bad varvid koksalt tillsatts till badvattnet. Meurman (1847). De mest begagnade (medicinska baden) äro salta bad med 5 kilo koksalt i badet. 2NF 2: 616 (1904). (Sv.) ta ett salt bad (t.) ein Seebad nehmen, in der See baden. Auerbach (1913).
d) konserverad l. beredd med koksalt; (in)-saltad, nedsaltad; särsk. dels om matvara (i sht fisk l. kött l. fläsk), dels om hud. (1) pundh Saltha gedder. G1R 1: 151 (1523). Saltt och tortt oxekött och fårekött, packatt j tynner. 2SthmTb. 1: 167 (1546). Hudar, salte och torre. G1R 21: 55 (1550). Salt Tårsk. HovförtärSthm 1681 B, s. 1174. Det salta fläsket i synnerhet har stor betydelse som födoämne, emedan det ställer sig jämförelsevis billigare än det färska. Walin Födoämn. 49 (1906). Han fortfor att äta sin smörgås med salt kött. Hallström Händ. 78 (1927). ”Salt sill” är ej någon enhetlig varubeteckning, utan den vara som går under detta namn växlar mycket alltefter råvarans beskaffenhet .. samt beredningssättet. SvFiskelex. 492 (1955). — jfr GRÖN-SALT. — särsk.
α) kok. i uttr. salta biten, om maträtt bestående av en skiva kokt salt kött (vanl. rimmad oxbringa), serverad med potatis (o. senap m. m.). En skifva salt kött, litet senap, två à tre rykande potatisar, en kupa öl och en sup ... Det är den beryktade ”salta biten”. Cederberg Dimfig. 49 (1887). 2SvUppslB (1953).
β) i n. sg. obest. i substantivisk anv., om salt mat. Det var endast hennes mage, som kinkade litet. Rökt och salt tålde hon inte. Hedenstierna FruW 14 (1890).
e) (†) i uttr. salt som beta l. eld, som har (alltför) stark l. brännande saltsmak. Mont-Louis FrSpr. 291 (1739: som beta). Salt som eld, kallas famil. det som smakar förmycket af salt. Weste FörslSAOB (c. 1815).
f) om tårar l. gråt; äv. närmande sig l. övergående i 2: förenad med smärta; jfr BITTER, adj. 2 b ζ. Hemmen edra salta Tårar, / Sörg och Klagen medh Beskedh. Lucidor (SVS) 98 (1668). Bättrings salta gråt är theras (dvs. änglarnas) glädiewin. Kolmodin QvSp. 1: 24 (1732). Min mamma, som grät salta tårar. ELieberath i HågkLivsintr. 11: 99 (1930).
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 1 f); särsk.
a) (†) i n. sg. obest. i substantivisk anv., i uttr. som salt och surt, för att beteckna ngt ss. behövligt l. nödvändigt. (Städerna skola) låthe officererne fåå hoos dhem quarter, intet til underholl, uthan logementer som salt och surt. 1BorgP 196 (1678). jfr: Eth hushåll, utan gräl .. det vore dödt och tråkigt / Gräl är, som sallt och surt, ett nödigt tillbehör. Remmer Theat. 2: 140 (1815).
b) (i sht i vitter stil) om egenskap: kärv o. uppfriskande l. upplivande; jfr SALT, sbst. 2 a. Gent emot all denna lösa religiositet behöfver det ljuda äfven bland oss med hela sin salta friskhet, detta Jesu ord: ”jag har icke kommit för att upplösa lagen utan för att fullborda.” Beskow Pred. 371 (1901).
c) om skämt, satir, kritik o. d.: bitande, svidande, frän; elak; kvick; äv. om person: (bitande) kvick l. satirisk; jfr SALT, sbst. 2 b, SALTA 3 b β. SvMerc. IV. 3: 216 (1759; om satir). Det salta löjet. BEMalmström 8: 351 (1839). Skall ett salt skämt, i allvarsam afsigt, icke urarta till något vida värre än som är menadt, bör det framföras i närvaro af våra fruntimmer vid bordet och glaset. Carlén Skjutsg. 447 (1841). Vid ett bord (på en tidningsredaktion) tillverkas salta kommentarier öfver en ny finanslag. Beckman Amer. 2: 12 (1883). Salta anmärkningar. Ljunggren SAHist. 1: 98 (1886). Sokrates har .. varit i starkt stridslynne, icke så litet irriterad men behärskad, glad, salt i varje ord. Det gnistrar av satir så fort man rör vid honom. Larsson Id. 13 (1908). Tegnér (blev) ingen ärkeromantiker, ingen from svärmare, utan en salt och skeptisk fritänkare. Böök ResSv. 33 (1924). (G. III hade) förut beredt sig tillfälle att lyssna till den ibland något salta kritiken vid bedömningen i akademiens enskilda krets. Ahnlund i 3SAH LIV. 1: 8 (1943).
d) (numera bl. tillf.) obehaglig; besvärlig; svår; bitter; jfr SALTA 3 b. Turken tänker ock utrota Christum, .. men .. det skal wäl denne wår Herre .. gjörat honom nog salt och bittert genom sitt stora döds och upståndelses werk. Borg Luther 1: 618 (1753; t. orig.: versalzen). Jag fruktar bara, att .. (Schröderheim) blifver gubben (dvs. M. Benzelstierna) för salt. GAdlerbeth (1790) i MoB 9: 182. Hur salt det smakar andras bröd att äta / Du skall få röna. Lidforss Dante I. 3: 75 (1902).
e) (†) blandad med l. färgad av sorg l. ledsnad; jfr SALTA 3 c. Jag dör ock nögd för Rom, dock är mit nöje salt, / När som jag tänker på Er sköna Dotters tårar. Knöppel Reg. 47 (1741).
f) om räkning, pris o. d.: oskäligt l. alltför dyr, pepprad (se PEPPRA, v. 2 d), saltad (se SALTA 3 d). Weste (1807). Den salta (rese-)räkningen. SvD(A) 1930, nr 279, s. 8. Vårt arma fosterland har under de senaste två decennierna till salta priser lyckliggjorts med en massa vräkiga porträttmatriklar över allehanda yrken, stånd och klasser. GbgP 1949, nr 149, s. 2.
g) som har avseende på l. hör samman med l. kännetecknar l. härrör från (liv på l. vid) hav; jfr SALT-STÄNKT 2 slutet; särsk.
α) om konstverk l. bild: som förmedlar en äkta stämning av (liv på l. vid) hav. ”Salta” sjöstycken. 2NF 19: 1053 (1913). Salta havsbilder. BVT 1928, nr 10, s. 14.
β) [sv. sjömansslang salt (Langenfelt OffJarg. 266 (cit. fr. c. 1941)); jfr eng. slang (old) salt, (erfaren) sjöman] (vard.) om sjöman: som har varit mycket på sjön, som har stor sjövana, befaren, erfaren; äv. allmännare, om person: härdad l. garvad l. hård. Sjöbenta och salta gossar fostras (på ett läger för sjövärnskåren). SvD(A) 1951, nr 185, s. 6. Den kände sjöräddaren och salte minören löjtnant Bengt Wrangel. Vi 1954, nr 30, s. 4. Skjortan är uppknäppt, och jag ser att .. (förbrytaren) har ett ärr efter en skottskada mitt i bringan. Av alla teckén att döma är Joe en av de verkligt salta grabbarna. Östlund Cheyney BeskPill. 48 (1959).
h) [sannol. utvecklat ur g β] (vard., slangfärgat) bra; fin; snygg; ”kul”, rolig. Men den tredje log segervisst och vittnade glatt: ”Pappa bara tröstar mej, om jag skulle köra. Det är salt, förstår ni.” (Salt är ett nytt ord för högsta beröm.) SvD(A) 1952, nr 153, s. 8. Morsan är salt, sade Christer. Pappa var till att börja med inte lika salt. Därs. 1953, nr 267, s. 8.
Ssgr (jfr salt, sbst. ssgr; till 1): SALT-BESK, adj. (tillf.) på en gång besk o. salt. Nyman VäxtNatH 2: 222 (1868). —
-GRÖN, adj.2 (adj.1 se sp. 346). [fsv. o. sv. dial. saltgrön] (utom i vissa trakter numera bl. i skildring av ä. förh.) om kött l. fläsk l. fisk: som undergått saltning men icke rökning l. torkning; lättsaltad; rimsaltad; i n. sg. äv. i substantivisk anv.; jfr grön, adj. 3 b β, grön-salta a. G1R 1: 151 (1523; om ål). 9 faat Saltgrönt Oxekiöt .. 14 T(unno)r Salth dito. HovförtärSthm 1649, s. 441. Rökadt eller orökadt torrt fläsk eller insaltadt saltgrönt fläsk. HdlÅgerupArk. 9/7 1782. Näsström FornDSv. 1: 286 (1941; i n. sg. i substantivisk anv.). ANF 56: 187 (1942; från Gotl.). Anm. Sedan grön, adj., upphört att brukas i bet. 3 b β, har senare leden i ssgn salt-grön, adj.2 (med tanke på färgen hos gammalt kött o. d. som överdragits med mögel) anslutits till grön, adj., i bet. 1; jfr SHedar i HT 1949, s. 253. Saltgrön färg. Wallenberg (SVS) 1: 36 (c. 1765); möjl. att hänföra till salt-grön, adj.1 Saltgrön .. (dvs.) Som blifvit grönaktig af saltning. Weste FörslSAOB (c. 1815). Sundén (1888).
Ssg: saltgrön-kött. (numera bl. i skildring av ä. förh.) saltgrönt kött. Kiöttet bör .. ligga sin rätta tjd uti saltningen .., Oxe- och Stor-fä-kiött i 3: wekor .. för än thet uptages at torkas eller rökas; Men giöres thet til Saltgrönkiött, ligger thet jämt i goda, rena Lakan, och tages utur kärillet efter handena. Broman Glys. 3: 214 (c. 1730). —
-SYRLIG, adj.2 (adj.1 se sp. 363). (mera tillf.) på en gång salt o. syrlig. (Betel) smakar aromatiskt saltsyrligt. Lundgren MålAnt. 2: 107 (1872). —
Avledn.: SALTA, se d. o. —
SALTHET, r. l. f. [fsv. salthet] (numera bl. tillf.) till 1: egenskapen att vara salt, sälta; äv.: salthalt. Haffsens saltheet. Lælius Jungf. O 8 a (1591). Vid varje station mättes vattnets temperatur och togos prov för bestämning av dess salthet. Fennia XXXV. 4: 4 (1915). Det gäller att få den rätta saltheten på (räkorna). NDA 1937, nr 309, s. 7.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content