SÖDERMANLÄNDSK sø3derman~län2sk, äv. 40~1, äv. SÖRMLÄNDSK sœr 3m~län2sk, äv. 4~0, adj. adv. -T.
Ordformer
(suderman- 1634 (: Sudermanlänske). söderman- 1807 osv. sörm- 1807 osv. sörman- (-hr-) 1681 (: Söhrmanlänske). -ländsk 1807 osv. -länsk 1634 (: Sudermanlänske)—1681 (: Söhrmanlänske))
Etymologi
[avledn. av landskapsnamnet SÖDERMANLAND resp. SÖRMLAND]
som bor i l. härstammar från l. är utmärkande för l. avser Södermanland. Sudermanlänske Knechter. RARP 2: 105 (1634). Jag satt och betraktade greven vid stearinljuset. Det var en sörmländsk godsgreve. Lo-Johansson Förf. 60 (1957).
Avledn.: SÖDERMANLÄNDSKA, äv. SÖRMLÄNDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (söderman- 1807 osv. sörm- 1893 osv.)
1) sörmländsk kvinna. Weste (1807).
2) sörmländskt språk, sörmländsk dialekt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Av ålder har ”sörmländskan” .. ansetts för den ”vackraste svenska”, och .. vi (ville) nog alla .. närma oss detta uttal som allmän rikspråksform. Wulff SvRim 9 (1898).
