publicerad: 2002
SÖDER sø4der, adv. o. sbst.; ss. adv. (†) superl. -erest (RannsaknAntikv. II. 1: 297 (1678)). -erst (Luth Astr. 55 (1584), VDAkt. 1691, nr 334); ss. sbst. r. l. m. (Lind (1749) osv.), äv. (numera mindre br.) n. (Hofcal. 1757, s. 120, Björlin NipSkog. 30 (1912)); best. -n (se SÖDERN); äv. (utom ss. förled i ssgr numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) SÖR sœ4r.
Ordformer
(suder (-dh-) 1527 (: vesthersuder, ss. sbst.)—1930 (: sudergutar). syder 1660 (: syder, ss. adv.)—1728. söder (-dh-) 1525 osv. södr 1648—1669. södre- i ssgr 1603 (: södresidhenn)—1751 (: Södre-bänk). sör (-hr) 1629 (: söråått)—1982 (: sörifrån))
Etymologi
[fsv. sudher, söd(h)er (med omljudsformen ö från komp. syþre), adv. o. sbst., ss. adv. äv. suþer, sydher, syþir, sv. dial. suder, sör; jfr arkaiserande dan. l. d. dial. sønder, adv. o. sbst., nor. sør, adv. o. sbst., fvn. suðr, adv. o. sbst., sunnr, adv., fsax. sūthar, fht. sundar, sbst.; bildning med komparativsuffix sannol. till roten i n-stammen sun-, sol (jfr fht. sunno, sol), se SOL, sbst.1 (o. då med en grundbet. ’på solsidan’); sidoform till SYD, adv., sbst.2 o. oböjl. adj.; substantivet är en substantivering av adv. — Jfr SÖDERN, SÖDRA]
I. (†, utom i b, c) ss. adv.: i söder (i bet. II); mot söder. Mædh(e)n folkit war til west(er)aarss om mormessone wart elden løøss østantil och bran alt slætt aff træbygni(n)gen sød(er) til th(et) runda nÿa tornit. OPetri Tb. 84 (1525). Beencammaren syder och taaket förbättrass (på Saltviks kyrka). Murenius AV 460 (1660). (Två) Runestenar finnas dher, på kyrkiegården. En Norr i Sacerstijeuäggen, en suderest på kyrkiegården. RannsaknAntikv. II. 1: 297 (1678). Then ene tencker öster vt, then andre wester vt; then ene wil norr, then andre söder. Swedberg SabbRo Föret. § 1 (1712). Tåget, som söder gick, / den svartaste natt bland nätter. Heidenstam Vallf. 203 (1888). Sedan for Sigmund söder till Frankland till det rike, som han hade där. Brate Edda 139 (1913). — särsk.
a) i uttr. norr och söder, i norr och söder (se II 1). (Tomt) skal .. läggas i rätta solskifte, som är öster och wäster, norr och söder. BB 1: 1 (Lag 1734).
b) (i vissa kretsar, i sht i militärt, kommandopräglat språk) närmande sig anv. ss. prep.: söder om (se c δ). Motorled från Järna över Fläsklösa, söder Lilla Skogssjön. SvD 12 ⁄ 4 1975, s. 26. SAG 2: 716 (1999).
c) i förb. med omedelbart efterföljande prep. l. adv. (varmed ordet ibland sammanskrivs l. sammansmälter till en ssg); numera företrädesvis i δ, ζ; jfr II 1 c. — särsk.
α) (†) i uttr. söder för, söder om (ngt). Söder för (öarna Stora och Lilla Röknen i Vättern) är en holme kallad Röknehufwud. Tiselius Vätter 1: 31 (1723).
β) (numera föga br.) i uttr. söder i, i den södra delen av (ngt). Den Södr i Werlden wandrat har / Longt Norr i Swerie får stå Karl (dvs. i giftermål). CupVen. C 3 b (1669). Skriftväxling på ett begripligt språk med firmor ”sör i Sverige”. Bergfors Inland 108 (1942).
γ) (†) i uttr. söder ifrån, äv. från, söder om (ngt); jfr II 1 c α. Södher ifrå Libona. Dom. 21: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: söder om). Bleff (Peder Sunnanväder) så affrettadt och vpsatter .. på then högste backan söder frå Staden. Svart G1 114 (1561). Bittida på morgonen den 16 Februari 1825 låg Briggen Christoval Colon .. ungefär femton mil söder ifrån Fyrbåken Scilly på Engelska kusten. Gosselman Col. 1: 1 (1828).
δ) i uttr. söder om (söderom), i sydlig riktning från (ngt). Vti the gambla böker fins så skrifwit, att Jättahem kallades thet som låg norr om Gandvijk, och söder om Lundzland. Verelius Herv. 1 (1672). Dessa vindar sträcka sig .. både norr och söder om æquator. Bergman Jordkl. 2: 110 (1774). Vi siktade Cypern, passerade söder om ön med kurs på Syrien och kom till Tyros. Apg. 21: 3 (NT 1981). — särsk. i uttr. söder om landsvägen, om den del av Skåne som är belägen söder om (den gamla) landsvägen mellan Malmö och Ystad. Söder om landsvägen. Bendz (1916; titel).
ε) (†) i uttr. söder på, på den södra delen av (ngt); jfr II 1 c β. Strax vidh kyrkiogården är vesternorr en stoor ättehögh; sammaledes suder på kyrkiogården. VgFmT II. 1: 67 (c. 1670).
ζ) [fsv. sudherut] i förb. söder ut (söderut), i sydlig riktning; åt söder; i söder. Statt vp och gack södher vth. Apg. 8: 26 (NT 1526). När the Forsar, som äre Söder ut belägne höras wäl, kommer gemenligen Rägn, eller om Winteren Töö eller blidwäder. Block Progn. 27 (1708). Han hade aldrig varit söderut, inte ens så långt som till Hästbo. Erkelius SåsomEld 206 (1989).
II. ss. sbst.
1) det väderstreck som man på den sida om jordekvatorn där bl. a. Europa är beläget har rätt framför sig, om man vid (astronomisk) middagstid står vänd mot solen; äv. om den del av jorden som från en viss punkt l. ett visst område räknat ligger i nämnda väderstreck; äv. i fråga om motsvarande förhållanden på himmelssfären; vanl. i prep.-uttr. Trädgården ligger l. vetter mot l. åt söder. Lågtrycket kommer upp från söder. Långt ner i söder. Belgien gränsar i söder till Frankrike. Var har vi l. var är söder här? I norr och söder, se NORR II b. BtFinlH 4: 87 (1562). Långt til Måndan, J raska Bröder, / Likså långt som från Norr till Söder. Bellman (BellmS) 1: 216 (c. 1773, 1790). Det ställe på himmelen, der solen står klockan 12 eller wid middag, kallas söder. Berlin Lrb. 79 (1852). Klart i sör betyder regn. Klart på nordkanten bet(yder) vacker(t) väder. Arv 1961, s. 122 (c. 1870). De komma från alla håll, från öster och väster, från söder och norr. Ruin Gyckl. 96 (1934). — särsk.
a) (†) i uttr. i fullt söder, rakt söderut; jfr SÖDERN 1 slutet, FULL, adj. 6 m. Hofcal. 1757, s. 120. Häszelby åen .. löper ifrån Nordwäst till Öster igenom Lönneberga Socken .. till desz hon träffar siöen Hulingen, där hon i fullt Söder fortsätter sin fart .. till Ämåen. Crælius TunaL 24 (1774).
b) (†) i uttr. söder till västan (l. öster), syd till väst (resp.: ost) (se SYD, adv., sbst.2 o. oböjl. adj. II 1 d). Månsson Siöb. 29 (1644: söder til öster). Södher til Wästan ifrån Bagaren tree fierdings mijl liggia någre små Hollmar. Därs. 51. Schwartz Alm. 1648, s. 11.
c) i förb. med omedelbart efterföljande prep. (varmed ordet ibland sammanskrivs l. sammansmälter till en ssg); jfr I c. — särsk.
α) i uttr. söder ifrån (söderifrån), från söder; jfr I c γ. Två krigzhäärar, en ifrå danska grentzen eller söderifrå, den andra (osv.). HH 20: 302 (c. 1640). Han är söder ifrån. Johnson Nu 23 (1934).
β) i uttr. söder på (söderpå), förr äv. söder uppå, söder ut, åt söder; jfr I c ε. Ther woro kamrar til sångarer vthi indra Gården, en widh sidhona åt then porten noordan til, han wende sigh södher vppå. Hes. 40: 44 (Bib. 1541; Bib. 1917: åt söder). Från trädan ställde Esping kosan söder på. Nilsson Bock 64 (1933).
γ) (numera mindre br.) i uttr. söder åt (söderåt), åt söder, söder ut. Theras södhergrenszor woro jfrå endanom aff salt haffuet, thet är, jfrå then tungonne som dragher södher åt. Jos. 15: 2 (Bib. 1541). Therutaf (dvs. att Kolmården kallades Skogen) är, at then delen af riket, som vetter söder åt, fordom varet kallad Sunnanskog. Ihre Föret. XXI (1779). När det svors, att söderåt / skulle icke längs vår stråt / någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god. Bengtsson Tärn. 58 (1923).
δ) i uttr. söder över (söderöver), söder ut, åt söder. Jag beslutar att spurta söderöfver inåt markerna. Engström Äfv. 97 (1908). (Mor och jag) kunde .. rentav våga kyssa varandra på pannan, en ceremoni som för människorna söderöver tedde sig så enkel. Aspenström Bäck. 125 (1958).
2) om område av ett land l. rike l. kontinent o. d. som ligger i söder; äv. metonymiskt, med tanke företrädesvis l. enbart på invånarna i sådant område. Norr och södher haffuer tu scapat. Psalt. 89: 13 (öv. 1536). Nyss komna till Paris ifrån vårt täcka söder. Almqvist God. 21 (1838). Cirkulationen af lifvet och befolkningen i Förenta Staterna .. stiger med hvar dag genom nya ångbåtar eller nya jernvägar. Norr far till söder, och söder far till norr fram och åter, som skottspolarne i en väf. Bremer NVerld. 2: 105 (1853). (I Arabiens) midt och söder råda ännu sjelfständiga stammar. Svensén Jord. 146 (1885). I det varma söder. Holmes Dikt. 349 (1896). — särsk.
a) (numera föga br.) närmande sig l. övergående i anv. ss. ortnamn (skrivet med stor bokstav); särsk. om Italien. Skulle jag icke älska denna Söder .. som öppnat för mig själfva skönhetens källa. CSnoilsky (1865) hos Warburg Snoilsky 160.
b) [sannol. elliptiskt för SÖDERMALM [fsv. sydher malm; jfr MALM I 2 c]] ss. namn på stadsdelen Södermalm i Stockholm o. i denna anv. ofta i uttr. på söder (äv. skrivet med stor bokstav), angivande befintlighet i denna stadsdel. Henel 1729 160 (1730: på Söder). Flickorna på Söder. Säfström (1849; titel). Denne melankoliske musiker och slitne familjeförsörjare, som om vinterkvällarna på någon af söders små restauranger kunde tala sig varm af äktenskapsförakt. Öberg Makt. 1: 18 (1906). Sämst (med hjälpmedel för söndagsskoleundervisning) lär det vara i tätorterna söder om Söder. SvD(A) 12 ⁄ 9 1965, s. 4.
Anm. Som ett slags oböjl. adj. förekommer ordet dels i det nu obrukliga uttr. söder Halland, södra Halland, dels i uttr. Söder Mälarstrand, namn på en gata i Stockholm; jfr SÖDRA. Tåga in i Skåne och söder Halland. Tegel E14 143 (1612).
Ssgr (i allm. till I, II. Anm. Här behandlas äv. ett antal ord som eg. är avledningar av ortnamn sammansatta med söder):
A (†): SUDER-MAN, se B.
B: (II 2 b) SÖDER-AMERIKAN, äv. -AMERIKANARE. (-amerikan 1913—1953. -amerikanare 1912—1953) [eg. beteckning för invånare i sydstaterna i USA] (numera bl. i skildring av ä. förh., skämtsamt) om ung man från Södermalm. NNisse 1912, nr 1, s. 4. Från samma glada kvarter kom senare .. (kväsargrabbens) efterträdare, söderamerikanaren, som var allvarligare och stelare i uppträdandet, ett synnerligen lyckat resultat av importerad amerikansk konfektionskonst. Zetterström VärldHj. 134 (1942). —
(II 2 b) -AMERIKANSK. (numera bl. i skildring av ä. förh., skämtsamt) jfr -amerikan. Melander ArbTröj. 90 (1917). —
(II 2 b) -AMERIKANSKA. (numera bl. i skildring av ä. förh., skämtsamt) om det slangartade språk som ”söderamerikaner” talade. Hedén 3: 7 (1919). —
(II 2 b) -AMRIS ~am2ris, m.; best. -en; pl. -ar. [efterleden är slang för amerikan] (numera bl. i skildring av ä. förh., skämtsamt) ”söderamerikan”. SD(A) 26 ⁄ 1 1914, s. 8. Typiskt för söderamrisens exteriör var ”de uppstoppade axlarnas charm”, rutig ”vepa”, grå byxor och trubbigt uppnosiga gula skor. Till skillnad mot swingpjattens överflöd av nackhår var söderamrisen rundklippt och rakad i nacken. Hodell Wärdsh. 249 (1945). SvD 19 ⁄ 5 1974, s. 5.
Avledn.: söderamriska, r. (numera bl. i skildring av ä. förh., skämtsamt) ”söderamerikanska”. Huvudstadens vulgärspråk, ”kväsarspråket” eller ”söderamriskan”, som vi kalla det i dess grövsta form. SvD(B) 31 ⁄ 5 1925, Söndagsbil. s. 4. —
-BO. (söder- 1839—1904. sör- 1912—1949) person bosatt söderut. särsk.
b) (numera föga br.) person bosatt i södra Sv., ”sörlänning”. SDS 15 ⁄ 1 1904, s. 2. Hasslöf SvVästkustf. 110 (1949).
c) (numera föga br.) till II 2 b: person bosatt på Södermalm. SöndN 1879, s. 177. Sthm 3: 209 (1897). —
-DEL. (†) i söder belägen del (se d. o. I 1 c). Thetta är nu så korteligen om then Söder- och Wästeredeelen aff Asia, så mycket iagh besichtigat hafwer. Kiöping Resa 75 (1667). Schultze Ordb. 4670 (c. 1755). —
-FINNE. [fsv. sudherfinnar, pl.] (†) invånare i södra Finl. Porthan 5: 152 (1772). Schybergson FinlH 1: 452 (1887; om ä. förh.). —
-FÖNSTER. fönster som vetter mot söder. (Jag) flyttade .. (melonen i blomkrukan) från ett söderfönster till ett vesterfönster, så att den hade sol hela dagen. Strindberg Blomst. 129 (1888). —
-FÖRORT~20 l. ~02. förort belägen söderut, särsk. i förhållande till Stockholm; jfr -ort. LD 12 ⁄ 7 1958, s. 7. Söderförorten Skarpnäck. ICAKurir. 1989, nr 19, s. 3. —
(II 2 b) -GRABB. (numera mindre br.) ”grabb” bosatt på Södermalm; jfr -kis. Siwertz Lat. 39 (1924). Erik Asklund berättar i (boken) Den underjordiska gången om livet som det kunde te sig för en stockholmsk södergrabb under första världskrigets dagar. SvD 7 ⁄ 12 1970, s. 3. —
-GRUPP. särsk. sport. om grupp bestående av idrottslag från södra Sv. deltagande i riksturnering o. d. SvD(A) 12 ⁄ 2 1968, s. 18. Färjestad leder södergruppen (i ishockey). SvD 27 ⁄ 11 1972, s. 16. —
-GÅENDE, p. adj. särsk. om tåg l. buss o. d.: som (av)går söderut. Tåg afgår från Voxna på morgonen och möter södergående snälltåget i Bollnäs. SD(L) 27 ⁄ 8 1899, s. 3. —
-GÖK. (söder- 1750 osv. sör- 1790—1808. söre- 1774) gök som (första gången på året som man hör göken) hörs gala i söder. Södergöken, dödgöken. Ihre Superstit. 53 (1750). Fröken, västergök är bästergök, / norrgök är en torr och tråkig gök, / men södergöken är dödergök / och östergöken han är tröstergök, / men fröken, göken gal i väster nu! Taube Himlajord 50 (1938). —
-HIMMEL. om den södra delen av himlavalvet. SAOL (1950). På eftermiddagen samlas moln på söderhimlen. TurÅ 1957, s. 144. —
(II 2 b) -KILLE. (vard.) kille (se kille, sbst.1 2) barnfödd l. bosatt på Södermalm; jfr -kis. Claesson Sann. 116 (1970). —
(II 2 b) -KIS. [beträffande senare leden se stockholms-kis] (vard.) söderkille; jfr -grabb. IdrBl. 1935, nr 18, s. 10. Som gammal söderkis måste man ju vara med när (Katarina)hissen revs. Fogelström FörvStad 101 (1966). —
-KOMPANI. (förr) om (ett vid 1600-talets mitt avvecklat) svenskt handelskompani med privilegium från 1626 med uppgift att bedriva handel söder om Gibraltar; särsk. i sg. best.; jfr södersjökompani. (G. II A. hade) af en noga information och vnderrettelse för gott funnidt att begynna ett Söder Compagnie. RARP 1: 24 (1627). —
-LAND. (äv. skrivet med stor begynnelsebokstav) [fsv. sudherland] (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) land l. landsdel som ligger (långt) i söder; särsk. (o. i sht) i pl. best., dels om länderna kring Medelhavet, dels om länderna kring ekvatorn; jfr sör-lands. Drotningen aff södherlanden skal stå vpp på dome(n) medh thetta slectit och, fördöma thet. Mat. 12: 42 (NT 1526; Bib. 1917: Söderlandet). The Söderländer på hinsijdhan om Aequatore. Forsius Alm. 1608, Progn. s. 8. Den beständiga Sommaren i Söderländerna är icke eller i ansende dertill så behagelig, att många menniskor ofta måste sätta lifvet till för den starka hettan. Biberg Linné Oec. 18 (1750). Skön våren är i ljusa söderlanden. PHScherini i 2SAH 25: 63 (1849). Asiatiska Turkiet är .. i jämförelse med Europa ett söderland. Svedelius Statsk. 3: 177 (1869). På denna (norra) sida hafva alla tre de stora söderlanden (dvs. Afrika, Sydamerika och Australien) hvar sitt af öar uppfylda medelhaf. Svensén Jord. 22 (1884). Östergren (1953). —
-LÄGE. läge (för trädgård l. hus l. lägenhet o. d.) mot söder. Fastighet .. med söderläge. SvD 1 ⁄ 2 1912, s. 13. Potatis kan i regel skördas genom ett omsorgsfullt val av lämplig frostfri, starkt sluttande terräng i söderläge. Rig 1960, s. 16. —
-LÄNDSK. (-ländisch 1630. -ländsk 1739 osv. -länsk 1667—1853) [jfr -land] (numera föga br.) som härstammar från l. tillhör l. utmärker ”söderländerna”, sydländsk. Dhet Söderländische Compagniedt. RP 2: 46 (1630); jfr -kompani. Vthi Septempri såsom och Octobri, kom(m)o een Hoop Söderlänske Skiepp, såsom och Flottan ifrån Persien. Willman Resa 200 (1667). Som dsch ljuder g uti alla ord, som komma från Fransyskan, Italienskan och flere Söderländske dialecter. Mannercrantz EngSpr. 16 (1783). Det är en egen blandning af Nordisk grundlig ihärdighet och Söderländsk flygtig liflighet (hos C. G. von Brinkman). Tegnér Brev 2: 368 (1823). Wi antydde .. en, om än aflägsen förvandtskap mellan Calderons sångmö och Börjessons och finna detta skyldskaps-förhållande bekräftadt af den nästan söderlänskt sinnligt varma koloriten. Cygnæus 3: 67 (1853). SAOL (1923). Jfr D. —
-LÄNDSKA. [jfr -ländsk] (numera föga br.) sydländsk kvinna. (Den italienska damen) spritter opp / Med all en söderländskas eld. Franzén Skald. 3: 62 (1829). Wrangel HerrgHerr 182 (1927). Jfr D. —
1) person som härstammar från l. bor i ett land i söder, sydlänning. Forsius Phys. 137 (1611). Vi öfvertygas .. (om luftens, födans o. levnadssättets inflytande), då vi se det företräde Söderländningar i allmänhet hafva i qvickhet och liflighet, och då vi se de Nordiska folkslag stundom med framgång söka ersätta bristen genom spirituösa drycker. Rosenstein 3: 33 (1796). Förtroliga med vår natur äro vi det äfven med dess stränghet, hvilken för Söderlänningen .. förefaller .. afskräckande. Geijer Häfd. 43 (1825). Hettan har gjort mig, såsom de fleste Söderländingar (vi hafva lefvat på Africas polhöjd) nästan alldeles svarthårad. Almqvist Brev 255 (1854). SAOL (1923).
-MAN. [fsv. suþermaþer, sudhermadher] person bosatt i land l. landsdel söderut.
1) (†, utom i ssgn södermanna-lagen) södermanlänning, sörmlänning. OPetri Kr. 125 (c. 1540). Södermanland .. eller Södermännernas land, så benämndt däraf, att dess första inbyggare flyttat söder ut från Upland. Schlyter JurAfh. 2: 77 (1879). Hagström Herdam. 1: 2 (1897).
2) person bosatt l. med härkomst i USA:s sydstater, sydstatare. Bremer NVerld. 2: 56 (1853). Jag är öfvertygad att ingenting i Amerika kommer att göras till öfvervinnande af slafveriet förr än södermännerna känna att de kunna ta saken i egen hand och utan att vika för trug och hot af norden. Bremer Brev 4: 560 (1853).
Ssgr (till -man 1): södermanna-knekt. (-manna- 1637. -manne- 1562) (†) knekt ingående i regemente bestående av sörmlänningar. ArkliR 1560, avd. 3 (1562). OxBr. 11: 89 (1637).
-lagen, sg. best. (förr) (skriven) medeltida lag gällande för Södermanland. Södermannalagen är den andra landskapslag, som efter föregången revision blifvit försedd med kunglig stadfästelse, och denna är gifven af Magnus Eriksson 1327. Nordström Samh. 1: VIII (1839). —
-POL. (söder- 1611—1872. södre- 1683) (numera föga br.)
1) sydpol (se d. o. 1). Iw längre man kommer i norr, iw högre stijgher norrstiernan vp, och iw längre man kommer i söder iw mera säncker han sigh. Vnder Aequatoren .. tappas han bort, och nogot ifrå honom begynner söderpolen synas. Forsius Phys. 171 (1611). Hvem skulle icke hafva trott att i de närmast söderpolen varande länder, skulle en likartad vegetation finnas, som i de som närma sig norra polen? Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 8 (1857).
-SIDA. (söder- 1550 osv. södre- 1603—1672. sör- 1901—1967) södra sidan (av l. om ngt). Er lengden oc wyden .. på Söder sydon xxx alner och iiij. ArbogaTb. 4: 75 (1550). Stugan måtte flyttias till det rum, som hon förr stådt på, wed södersidan om kyrkian. Norrl. 8: 40 (i handl. fr. 1696). Hemmanet hans låg på norra sidan om en sjö, men på sörsidan hade han en kalvhage. Därs. 6: 45 (1907). I de stora husen på kvarterens södersidor rostades människorna som på grill. Lo-Johansson Kungsg. 229 (1935). —
-SKEN. (om förh. på södra halvklotet) om motsvarigheten till norrsken; jfr syd-sken. VetAH 1764, s. 259. —
-SLUTTNING. sluttning (se sluttning, sbst.2 a) som vetter åt söder. Under torra år erbjuda .. norrsluttningarna gynsammare vegetationsförhållanden än södersluttningarna. TLandtm. 1897, s. 650. —
-SLÄNT. (söder- 1931 osv. sör- 1960) jfr slänt, sbst.2 2, o. -sluttning. TurÅ 1931, s. 36. Och solen väcker södersläntens myra / och duvan kuttrar trånsjukt för sin fru. Malm Tomt. 83 (1932). —
-SOL. sol(ljus) från söder. (Orangerier) skola byggas emot söder-solen och förses med fenster. Broocman Hush. 4: 7 (1736). Jurtet ligger badande i södersol på den mot söder vettande terrassen. SD 13 ⁄ 2 1901, s. 3. —
-STJÄRNA. (†) om stjärna (förr uppfattad ss. polstjärnans motsvarighet) på södra halvklotet. (Lat.) Polus antarcticus, (sv.) Söderstierna. VarRerV A 2 b (1579). Emädan Norr och Söder hafwa sine wisse punctar, hwilka wij hålla så före at de intet förandras, utan der Norre- och Söderstiärnan sute i werldenes skapelse, der sittia de ännu. Bilberg Alm. 1708, s. B 2 a. —
-VÄGG. jfr -fönster. RannsaknAntikv. I. 1: 280 (1667). Barn låg vid söderväggarna, i solen, med varje por öppen. Lo-Johansson Stat. 1: 146 (1936). —
C (†): SÖDRE-POL, -SIDA, se B.
D: SÖR-BO, -FRÅN, se B. —
-GÅRDS-. [ssgsform till Sörgården, namn på en bondgård o. del 1 av Roos Hem (1912)] ss. förled i ssgr betecknande ngt som är utmärkande för Sörgården, särsk. med inbegrepp av l. med tanke på livet på landet ss. en svunnen idyll om vilken man kan drömma ((naivt) nostalgiskt).
-romantik. DN 3 ⁄ 1 1971, s. 17. Drömmen om den röda stugan finns hos mängder i städernas grå betongkolosser .. Den har en magisk effekt på folkligt känsloliv och utgör själva grunden för Sörgårdsromantiken. SDS 6 ⁄ 4 1979, s. 22. —
-GÖK, -IFRÅN, se B. —
-KÖRARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som körde söderut, särsk. om bonde från Norrland som körde söderut, i sht till Stockholm, för att sälja varor. I Åsele träffar man de första Sörkörare, det är bönder, som med sina lass köra söderut till Stockholm. Læstadius 2Journ. 111 (1833). De s.k. sörkörarna som hade goda biinkomster utbildade ett borgerligt influerat livsmönster som skilde sig från allmogens i övrigt. Rig 1978, s. 52.
Avledn.: sörköreri, n. (numera bl. i skildring av ä. förh.) verksamheten att från Norrland köra söderut för att sälja varor. Læstadius 2Journ. 112 (1833). HT 1983, s. 495. —
-LANDS-. [jfr sv. dial. sörlandet, sg. best., södra Sv.] ss. förled i ssgr, betecknande ngt som tillhör l. är utmärkande för södra Sv. i motsats till Norrland; jfr söder-land.
Ssgr: sörlands-bonde. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bonde som är bosatt i l. kommer från södra Sv. i motsats till Norrland. Svårare blir .. uppgiften, då norrlandsbonden ofta får köra med en häst, under det att ”sörlandsbonden” i regel kör med två hästar. Hellström NorrlJordbr. 272 (1917).
-farare. [jfr sörlands-bonde] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) person från Norrland som reser söderut (i affärer); jfr sör-körare. Dixelius-Brettner Prästd. 5 (1920). Han hade reda på .. hur man skulle utrusta sörlandsfararna. Väring Vint. 233 (1927). —
-LÄNDSK, adj. [jfr sv. dial. sörlandet, södra Sv.] (numera bl. i vissa trakter, vard.) som kommer från l. är utmärkande för södra Sv. i motsats till Norrland. Anledningen till en .. (læstadiansk) svafvelpredikan kan vara en obetydlig förändring i klädedräkten hos någon bland åhörarne, t. ex. .. ett par fötter instuckna i sörländska skodon i stället för lappskor. De Vylder Tornedal. 45 (1904). Ännu mer främmande än urskogen ter sig jättemyrarna i sörländska ögon. Selander Lappl. 19 (1948). Jfr B. —
1) ”sörländsk” kvinna. Gerna hade man också i Anundsjö velat se Sörländskan, som vågade sig upp åt Lapplands isiga fjellar. Læstadius 2Journ. 162 (1833).
-LÄNNING. [jfr sv. dial. sörlandet, södra Sv.] person som kommer från l. bor i södra Sv.; ofta motsatt: norrlänning; jfr söder-länning 2. Læstadius 2Journ. 219 (1833). Fjällvärlden är i våra dagar för sörlänningarna icke den terra incognita, som den var ännu för ett par årtionden sedan. Ericson Fågelkås. 2: 2 (1907). Han hette Jakob och var enögd. Sörlänning var han ock. Lindgren OrmVäg 27 (1982). —
-OM, -PÅ, -SIDA, -SLÄNT, -ÅT, -ÖVER, se B.
E (†): SÖRE-GÖK, se B.
Avledn. (†): SÖDERLIG, adj. sydlig. Lind (1738). Änskönt Sommaren i de Söderligare Länderna äro längre, så äro deremot dagarna kortare. Tuneld Geogr. 1: 10 (1773). —
SÖDRIG, adj. sydlig. I Wäster Norland har altid behöfts mera folk än på södrige landsorterne. NorrlS 1—6: 67 (c. 1770).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content