publicerad: 2002
SÖRJA sœr3ja2, v. -er, -de, -t, -d ((†) pr. sg. söhr PolitVis. 251 (c. 1640)). vbalsbst. -ANDE, -AN (se avledn.), -ELSE (†, anträffat bl. ss. senare led i ssgr, VDAkt. 1719, nr 247 (: försörjelse), Lind 1: 371 (1749: besörjelse)), -NING (endast ss. senare led i ssgr, G1R 5: 158 (1528: besörgning), Därs. 13: 150 (1540: försorgning) osv.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(sorg- (-å-, -gh-) 1525 (: besorgdhen, p. pf.)—1818 (: besorgdes). sorj- (-i-) 1534 (: forsorie)—1697. syrg- 1527 (: besyrgd)—1672. -syri- 1527 (: besyria)—1545 (: besyriendis). -szörig- 1538 (: forszöriger, pr. sg.). sör- 1529 (: besörningh)—1658 (: sörde, ipf.). sörg- (-gh-) 1522 (: besörgd)—1807. sörgi- (ss-, -gh-) 1524—1803 (: sörgie Pavillon). sörj- (ss-, sz-, -rr-, -i-, -ij-, -y-) 1523 (: besöriandis) osv. -sörk- (-ck-) i sup. 1523 (: besörkt)—1554 (: försörck(t)))
Etymologi
[fsv. syrghia, sörghia; liksom fd. o. dan. sørge, fd. syrghia (d. sørghe), nor. bm. sørge, fvn. syrgja, nor. nn. sørgje, syrgje, till SORG; motsv. got. saurgan, fsax. sorgōn, mlt. sorgen, mnl. sorghen (nl. zorgen), fht. sorgēn (t. sorgen), feng. sorgian (eng. sorrow)]
1) känna sorg; äv. med obj. l. i förb. med prep.-uttr. inlett av över, äv. för, betecknande förhållande som orsakar sorgen l. betecknande ngt som man förlorat l. mist. Vad sörjer du för? Det är ingenting att sörja över l. för. Sörja över krigets fasor. Sörja över spilld mjölk, se SPILLA, v.1 5 a. Wee idh(e)r som nw leen, för ty j skolen grååta och sörghia. Luk. 6: 25 (NT 1526). Man skal vthi Mootgång icke förmycket söria. Arvidi 214 (1651). Man .. sörjer att tvänne så store Konungar (dvs. G. II A. o. Henrik IV) ej fingo lysa på en och samma tid. Hallenberg Hist. 1: 102 (1790). En god Medborgare sörjer öfver sit Fäderneslands olyckor. Kellgren (SVS) 5: 645 (1793). Egyptierne sörjde .. sina nedslagna Fikonträd. Ödmann StrFörs. II. 1: 52 (1803). Jag tror inte, att hon skulle ha sörjt så mycket för gåskarlen, om hon hade vetat, hur det gick till, när han for sin väg. Lagerlöf Holg. 2: 477 (1907). Jag sörjde .. inte över att jag var den jag var. Lo-Johansson Förf. 89 (1957). — särsk.
a) (utom i slutet numera bl. tillf.) i förb. med obj. o. predikativ l. adverbial som betecknar resultat l. följd o. d. av sörjande. Den gyllne ålder i de första år. / Förgäfves jorden, skyn och menskan gråter: / En verld i tårar sörjer den ej åter. Geijer Skald. 57 (1812, 1835). Här var det, som hon under nattens mörker / Gret blek sin kind och sörjde håret grått. Wecksell DHjort 36 (1862). Min moders minne! O, att jag kunde sörja henne ur graf! Strindberg Bjälb. 137 (1909). — särsk. (fullt br.) med refl. obj. o. predikativ l. adverbial, särsk. i uttr. sörja sig till döds. Min brodher han ligger ij saltan siöö, och hema tå sitter hans festermö hon sorgher sigh til dödz. Visb. 1: 65 (1573). Iag tror wist, om di då har snört mig hop mädh (E. Sparre) .. at iagh har sörgt mig i hiäl häler och galin til thet ringesta. Horn Beskr. 60 (c. 1657). Hon sörjer sig nu siuk. Spegel ÅPar. 28 (1711). Han var visserligen hunnen till en ålder af femtiofem år, men .. hvem blir inte det utan att sörja sig förlorad för det? SDS 16 ⁄ 6 1888, s. 6. Hon går och sörjer sig rent fördärvad. SvHandordb. (1966).
b) i mer l. mindre förbleknad bet.: vara bekymrad l. orolig l. ängslig med tanke på ngt som skall göras l. kommer att hända o. d.
α) i fråga om att tänka på l. vara orolig för framtiden; särsk. i uttr. (icke) sörja för morgondagen. Sörier icke för then skwll för morghondaghen, Ty morghondaghen haffuer sielff sina vmsorgh medh sigh. Mat. 6: 34 (NT 1526). Sörj ej den gryende / Dagen förut. Franzén Skald. 1: 189 (1803, 1824). Sörjde ni för morgondagen? Rannsaka era hjärtan och njurar. Expressen 10 ⁄ 5 1993, s. 48.
β) (numera föga br.) i fråga om att tillgodose egna behov. Och för hwar skwll söryen j for clädhen? Skodher lilienar påå markenne hwrw the wexa. Mat. 6: 28 (NT 1526). Then sörger Natt ok Dagh at blifwa mykke rijk. Lucidor (SVS) 270 (1672). Sörj icke för kläder och föda, / Men sörj för din fattiga själ. Ps. 1937, 317: 8.
c) i utvidgad anv. l. litotetiskt, övergående i bet.: vara bekymrad l. orolig; särsk. (numera knappast br.) i förb. med bestämning inledd av prep. åt l. för; äv. med obj.: beklaga förlusten av (ngt). Åt denna nyhet sörjer jag just icke. Hagberg Shaksp. 5: 212 (1848). (Sv.) Det är det jag minst (det minsta jag) sörjer för, (eng.) that is the last thing I am concerned about. WoH (1904). Dom där gamla harvarna kommer att försvinna .. Ingen kommer att sörja dom. Dom är skitiga och tungarbetade. Karnstedt Gnistsk. 55 (1990).
d) känna sorg orsakad av ngns död. Hon sörjde djupt. Mark. 16: 10 (NT 1526). I som sörien mäst / I måste rätt besinna / At ingen genom Sorgh mehr kan / än Jemmer winna. Lucidor (SVS) 302 (1673). Jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då, / Jag velat lefva tusen år att honom sörja få. Runeberg (SVS) 5: 49 (1848). Ett bland de mest obehagliga .. åligganden Svenska Folket har, är att sörja vid likbårar. Strindberg NRik. 32 (1882); jfr 2. Nu kan vi ingenting göra, mer än sörja (Karl Gerhards bortgång). DN(A) 24 ⁄ 4 1964, s. 16. — särsk.
α) med obj., förr äv. i förb. med prep.-uttr. inlett av för l. om l. efter betecknande person som dött; äv. i uttr. av typen sörja (över) ngns död (l. bortgång o. d.), sörja (över) förlusten av ngn. Han sörjde länge sin vän som hade dött. Vi sörjde alla hennes bortgång. SalWijsh. 14: 15 (öv. 1536). Konung Inge .. bleff .. mördat i Skåne ther han lågh i sinne seng om nattena .. och sörgde Suenske män storligha hans dödh. OPetri Kr. 55 (c. 1540). Öffuer (kung Halstens) .. dödh sörgde Suenska män såsom offuer theras eeghen fadher. Därs. Tå kom Abraham til at söria och begråta (Sara). 1Mos. 23: 2 (Bib. 1541). Iagh sorgher for min brodher han ligger ij saltan siöö. Visb. 1: 65 (1573). Jagh gick sorghse, såsom th(e)n ther söryer om sina modher. Psalt. 35: 14 (Därs.). (Sv.) Sörja förlusten af en vän, (t.) den Verlust eines Freundes betrauern. SvTyHlex. (1851, 1872). Hon .. tyckte så synd om den döde .. därför att ingen sörjde honom. Hedberg Häx. 290 (1950).
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som sörjs, vars död vållar sorg; särsk. i uttr. (djupt) sörjd och saknad. Alle hafva i dag varit .. så försoffade öfver vår ärlige gode hoffcantzlerz död .. han var af alla älskat, så blir han och af alla sorgd. Bark Bref 2: 24 (1705). Han dödde, mycket sörgd af alla sina vänner. Widegren (1788). Vår kära mor .. som efter en lång sjukdom stilla och fridfullt avsomnade .. djupt sörjd och saknad. SDS 12 ⁄ 3 1925, s. 2. — jfr O-SÖRJD.
2) [bet.-utveckling ur 1 d] (numera mindre br.) mer l. mindre ceremoniellt ge uttryck för sorg efter ngns död, särsk. speciellare: bära sorgdräkt, gå i sorgkläder, ha sorg (se d. o. 2); äv. med obj. betecknande avliden person för vars skull sorgdräkt bärs; förr äv. i uttr. sörja djupt, klä sig i djup sorg (se d. o. 2 a, 3 a); ibland svårt att skilja från 1 d. Vthi hedendomen hafwa the legde klageqwinnor gått och sorgt, och med klagewijsor, och Sorgerijm .. (de dödas) loff och beröm förtäldt. Schroderus Comenius 963 (1639). De .. Chinesiska Köpmännen sörgde med hwita skärp eller långa Bomuls-kläden, bundne som et Riddareband öfwer deras allmänna klädedrägt. Osbeck Resa 236 (1751, 1757). Sörja djupt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Bruket fordrar .. att en man sörjer sin aflidna hustru ett halft och en qvinna sin aflidne man ett helt år. Schrevelius CivR 3: 18 (1849). I den borgerliga dräkten har bruket att sörja i svart mycket gammal hävd. SörmlH 13: 182 (1947). Vem sörjer hon? SvHandordb. (1966). — särsk. i p. pr., substantiverat, om sådan till en avliden närstående person som har sorg (se d. o. 2); i vissa språkprov äv. att hänföra till 1 d, om person som sörjer; särsk. i pl., särsk. i uttr. de närmast sörjande; äv. i utvidgad l. bildl. anv. Lät icke the gråtande vthan tröst, vthan sörgh medh the söriande. Syr. 7: 34 (Bib. 1541). Sina Döda til theras Hwilorum beledsaga kan, doch at ingen af the Sörjande .. skal ledd blifwa mehr än Enkian, Modren, Döttrarne, Systrarne, samt Faster och Moster then dödas. Schmedeman Just. 557 (1668). De sörjande (i Kina) hade hwita kläden om hufwudet. Osbeck Resa 211 (1751, 1757). De hade .. gått för att hämta liket .. de sörjande voro där. Hallström Händ. 44 (1927). Partiledarna måste .. göra debatterna roliga och livliga .. om de har det minsta intresse av att göra dem till en begivenhet för fler än de närmast sörjande. SvD 9 ⁄ 2 1995, s. 2.
3) handla l. vara verksam l. vidta åtgärder med tanke på uppgift som skall utföras l. behov som skall tillgodoses o. d., ha omsorg (om ngn l. ngt); numera bl. med bestämning inledd av prep. för (se a, b); jfr SORG 6. Öffuerheten moste .. söria öffuer regementet, och haffua öghat allestädz ther vppå. LPetri 1Post. B 6 a (1555). Att det försvinner, som förvissnadt är, / Naturen sörjer sjelf. Franzén Skald. 2: 44 (1828). — jfr OM-SÖRJA o. EN-, SAM-SÖRJANDE. — särsk.
a) med bestämning betecknande ngt sakligt som är föremål för l. ändamål med handlingen l. verksamheten. Fönstren måste målas och det ska jag sörja för. Låt mig sörja för det. Trädgården låter jag andra sörja för. Någon måste sörja för att allt kommer på plats. G1R 1: 233 (1524). Thär äre tolf män tilförordnade, som för offer högtiden och gästebudet söria skole. Peringskiöld Hkr. 1: 559 (1697). Staten .. bör sörja för sådana anstallter (som högskolor). Höijer 4: 451 (1796). (G. II A.) hade sörjt för, att hans verk skulle lefva efter honom. IllSvH 4: 257 (1880). Stadens borgare och övriga invånare .. fingo ej störas i sin nattro. Till att sörja för deras lugn .. voro nattväktarna tillsatta. Kulturen 1945, s. 40. Vissa fastighetsägare ålades att sörja för ljus utanför sina hus. Därs. 1950, s. 110. — särsk. i förb. med opers. subj.; äv. i subjektslös förb., dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels i pass. Förslorne lära blifwa liggiandes på wegen, om therförre icke sörjes. Gustaf II Adolf 507 (1625). De s.k. konstitutionella stadgarna .. begränsades .. från början, och för verkliga grundlagsändringar var sörjdt på annat sätt. Hildebrand Statsförf. 595 (1896). Dottern var uppenbarligen lycklig, och det var sörjdt för att hon skulle förblifva så. Hallström NNov. 67 (1912). Såsom .. normal virkesavkastning är att anse .. den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård. SFS 1937, s. 950. På den kortare distansen, 18 kilometer, visade det sig också att det var väl sörjt. Kiruna hade just fått fram en löpare .. som lämnade konkurrenterna efter sig. PiteåT 23 ⁄ 12 1986, s. 22.
b) med bestämning betecknande person (l. djur l. växt); i fråga om att med mer l. mindre kärlek l. vänlighet tillgodose ngns (lekamliga l. själsliga) behov. Iagh är fattigh och elende, men Herren sörgher för migh. Psalt. 40: 18 (Bib. 1541). Huem will nu när åhren böria / Som en Fader, för osz söria? Lucidor (SVS) 286 (1672). Menniskian .. blir ofta (i barnavård) .. långt efter the oskiäliga diuren, hwilka med största ömhet och kiärlek sörja för deras späda ungar. SpädaBarnsSkötsel A 2 b (1755). Vexterne .. behöfva sörja för intet; solen sörjer för dem. Agardh Bot. 2: 206 (1832). Staten .. anser det (numera) som sin plikt att sörja för individen till en utsträckning som förr ansågs åligga honom själv eller överlämnades åt den frivilliga välgörenheten. Hellström RedKav. 214 (1933). Han ämnade på allt sätt sörja för .. (sonen) hon bar. Trotzig Sjukd. 23 (1972).
c) i utvidgad anv., med saksubj., i uttr. sörja för ngt, vara orsak till ngt. Solen i Rom sörjer för att .. (tiggarna) föga lida af deras utelif på gator och torg. Bremer GVerld. 2: 161 (1860). Kvinnliga och manliga hormon .. sörja .. för utvecklingen av de för kvinnan och mannen säregna kroppsliga och psykiska egenskaperna. Bolin KemVerkst. 87 (1942).
4) (†) förse (se d. o. 10), ”försörja” (se FÖRSÖRJA, v.1 5). Sådane förderffwelig Bondhe seglation, ther medt all Fisk .. thill wåre Ffijender tiläffwentyrs fördt bliffuer, motte afskaffes, och wåre Vndersåther .. ther medt vthi så motte, ytterligere kunne sörgde bliffwe. G1R 18: 750 (1547).
Särsk. förb.: SÖRJA BORT10 4. (numera mindre br.) till 1 (d): gm att sörja förstöra (ngt); särsk. med avs. på den sörjandes eget liv l. ungdom. Et Palmträ sörger snart sagt bort / Sin Ungdom, wisznar och blier tort. Lucidor (SVS) 403 (1674). Hvad har jag gjort dem, att de vilja se mig i evighet sörja bort mitt lif! Carlén Rosen 704 (1842). Klint (1906). —
SÖRJA PÅ SIG10 4 1. [jfr draga på 2 c] (numera föga br.) i uttr. sörja lungsot på sig, åsamka sig lungsot gm sörjande. Att någon för en flicka går och sörjer lungsot på sig, det är bara käringsnack. Fröding Stänk 81 (1896). Engström 2Bok 8 (1909). —
SÖRJA UT10 4. (numera föga br.) till 1 d: giva utlopp åt o. uttömma sin sorg; sörja till slut. Förr än man ser at änkian ock sörgt ut. Runius (SVS) 1: 277 (1713). Hennes bortgång har gjort .. djupt intryck .. Många sörja henne .. Jag har sörjt ut och älskar .. hennes minne. GASilfverstolpe (c. 1802) hos Dahlgren Herrgårdssl. 175. jfr ut-sörja.
Ssgr (till (1 d o.) 2): A (†): SÖRJ-KAPPA, se C. —
-SKO. sko som (efter bruk l. särskilt påbud) bärs vid sorg. BoupptSthm 1676, s. 1056 a, Bil. Därs. 1680, s. 902 a, Bil.
B (†): SÖRJA-FOLK, -HUS, se C.
C: SÖRJE-BEKLÄDNING. (†) sorgbeklädning. HovförtärSthm. 1699 A, s. 1462. Nÿa rådz Sahlens Sörje beklädning. HusgKamRSthm 1718, s. 252. —
-DAG. (sörje- c. 1680. sörjo- 1541) (†) sorgedag (se d. o. 2). Tå nu söriodaghanar vthe woro, talade Joseph medh Pharaos gårdzfolk. 1Mos. 50: 4 (Bib. 1541). Spegel Pass. 100 (c. 1680). —
-DRÄKT. (sörje- 1635—c. 1680. sörjo- 1628) (†) sorgdräkt. L. Paulinus Gothus Stiernsköld G 3 b (1628). Spegel Pass. 431 (c. 1680) —
-FOLK. (sörja- 1688. sörje- 1673—1685) (†) sorgfolk. BoupptSthm 1673, s. 448 a, Bil. VDAkt. 1688, nr 96. —
-HUS. (sörja- 1688. sörje- 1693—1956) (numera bl. tillf.) sorgehus. VDAkt. 1688, nr 96. Moberg Nybygg. 582 (1956). —
-HÄST. (†) (sorgprydd) häst förd i liktåg. Ekeblad Bref 1: 216 (1653; rättat efter hskr.). RARP 9: 326 (1664). —
-KAPPA. (sörj- 1671. sörje- 1583—1693) (†) kappa (se kappa sbst.1 1 b β) som (efter bruk l. särskilt påbud) bärs vid sorg, sorgkappa. KlädkamRSthm 1583 A, s. 38 a. RARP 16: 9 (1693). —
-KLÄDER, förr äv. -kläden, pl. (numera föga br.) sorgkläder. Folcket wardt bedröffuat, droghe Sörgeklädher vppå. Lælius Bünting Res. 2: 64 (1588). Storfursten .. togh sörieklädher vppå sigh, och sörgde bitterligen. Petreius Beskr. 2: 90 (1614). Ingen, ja icke den ringaste eller fattigaste, som sörier en gång sitt baarn, finnes, som går med brokuga kläden. Ia, om han inga sielf eger, stiger han doch till och länar sig söriekläden aff andra. Rudbeck Bref. 148 (1677). Detta beklagelige dödzfallet lärer Eder ej mindre än Osz, gå .. til hiertat .. och .. biude och befalle fördenskuld .. at I alle låten Eder här i Stockholm .. med tienlige sörjekläder försedde .. infinna. PåbudRiksdag 15 ⁄ 12 1718. Nu tystnar dagens sista milda väder / som sista tonen från en trött gitarr, / och som en sörjande i sörjekläder / du skrider långsamt under dystra barr. Karlfeldt Hösth. 19 (1927). —
-STÄLLE. (†) om de närmast sörjandes plats (närmast efter kistan) i liktåg. Så skal ock then oseden icke lijdas att för många tagas till att gåå i sörjeställe. KOF II. 2: 173 (c. 1655). BoupptSthm 1684, s. 575 a, Bil. —
-SÅNG. (†) sorgesång. (Fariseerna) äro lijke wedh barn som sitia på torgiet och ropa emoot hwar anna(n), och säya, Wij haffuo(m) pipat för idh(e)r och j haffuen intit danszat, Wij haffuo(m) sungit sörgesong för idher, och j gråten intit. Luk. 7: 32 (NT 1526; Bib. 1541: sorghasong). Spegel 567 (1712). —
D (†): SÖRJO-DAG, -DRÄKT, se C.
Avledn.: SÖRJAN, r. l. f. (†) till 1: sörjande; sorg; äv. (till 1 b): bekymmer (i ssgn penninge-sörjan). Blomberg KapH 62 (1920). —
SÖRJARE, m. ⁄ ⁄ ig.
1) (numera mindre br.) till 1: person som sörjer; särsk. (om utländska, ä. förh.) till 1 d: mansperson som är lejd att (högljutt) sörja o. gråta över en död. Serenius Nn 1 b (1734). Hans stilla tårar voro intet legde sörjares. Eurén Kotzebue Orth. 3: 89 (1794). Den sorgsne skrattarn, / den glade sörjarn, din vän Författarn. Fröding ESkr. 1: 99 (c. 1890). En stigarnas fria tattare / som stadt sig en följesmö, / en sörjare och skrattare, / som gläds att leva och dö. Karlfeldt FlBell. 137 (1918). Elton John slår ifrån sig efter beskyllningarna att vara en ”bårlärka” i samband med begravningarna av hans vänner .. Jag kommer inte att resa runt världen som nån professionell sörjare. Expressen 24 ⁄ 1 1998, s. 36.
2) till 3: person som har omsorg; numera bl. i ssgn själa-sörjare. Schultze Ordb. 4020 (c. 1755). SvMerc. 2: 254 (1756). —
SÖRJEN, adj. [sv. dial. sörjen; eg. p. pr. med apokope o. försvagning] (†)
1) till 1: sorgsen, ledsen. Jojo, så där kan det gå till vid en shanghejning, men inte skall kapten vara sörjen för det. Högberg Storf. 75 (1915).
2) till 3: som har omsorg; anträffat bl. i avledn.
SÖRJERSKA, f. [jfr sörjare] (numera mindre br. o. om utländska, ä. förh.) till 1 d: kvinna som är lejd att (högljutt) sörja o. gråta över en död, gråterska. Centerwall Hellas 135 (1888). Janzon Prop. 2: 65 (1908).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content