SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2002  
TAGGIG tag3ig2 , förr äv. TAGGOT, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-et 1712. -ig (-gh) 1651 osv. -ot (-tt) 15821755. -ug 16961745. -ut 1747)
Etymologi
1) motsv. TAGG, sbst.1 1, 2: som har l. är försedd l. besatt med tagg(ar) l. udd(ar) l. spets l. borst l. dyl., spetsig l. borstig; tandad. Taggot och hwast törne. PErici Musæus 1: 287 a (1582). (Sv.) Taggott .. (t.) das viel kleine zähne hat. Schroderus Dict. 180 (c. 1635). En häst .. måste .. wara delaktig af alt menniskeligit elände .. at förtiga, hwad olägenhet han des utan måste försöka och uthärda af .. de hwassa och taggige sporarne. Lundberg Paulson Erasmus 82 (1728). En pil med en taggot spetz. Möller 1: 162 (1755). Bremer GVerld. 1: 42 (1860; om alper). Den nya pålsundsbrons lilla taggiga båge skimrar svagt i mönjerött. Fogelström Vakna 230 (1949). Den långa ögonfransen kastade en liten taggig skugga över den släta kinden. Pleijel Fungi 174 (1993). — jfr BORST-, FIN-, GROV-, KROK-, LÅNG-, MJUK-, RAK-, SKARP-, SMÅ-, TRE-TAGGIG m. fl. — särsk. (†) om yta, övergående i l. närmande sig bet.: ojämn o. skrovlig. Denne gålfsten .. faller nog taggig, gropig och ojämn utur .. (kalkberget på Öland), då de så kallade Bladen, efter upbrytningen skiljas ifrån hwart annat. Åhstrand Öl. 9 (1768). Rinman JärnH 506 (1782).
2) i bildl. anv. av TAGG, sbst.1 1, om ngt sakligt: mödosam l. svår(tillgänglig) l. obehaglig; äv. o. numera företrädesvis om person: som är fylld av ilska l. aggressivitet; avvisande; äv.: innesluten i sig själv l. ”onåbar”. Fernander Theatr. 414 (1695). Hvad är vår vällust? Jo, et taggot paradis. Lohman Vitt. 403 (c. 1730). Jag är liksom en kaktus / så hård och ful och taggig, / och skiner solen på mig, / blir jag blott mera raggig. Runeberg EDikt. 96 (1925). Stackars magra, taggiga ungdom! Hur rörande .. din logikomani, din bleka kantighet, din fattiga stolthet! Siwertz JoDr. 54 (1928). DN(A) 16 ⁄ 2 1965, s. 13 (om ord). Kommunikationerna mellan (hemsamariten o. pensionären) .. är både torftiga och taggiga. Esping o. Carlsund Samh. 52 (1978). — särsk. mus. om (gitarr)rockmusik, ungefär liktydigt med: som spelas aggressivt o. provokativt o. i hetsigt tempo; i n. sg. best. äv. substantiverat. GbgP 29 ⁄ 9 1991, s. 15 (om gitarrock). Som få andra .. kan (gitarristen) Mould förena det melodiösa och det taggiga utan att det vare sig blir inställsamt eller effektsökande slamrigt. SDS 3 ⁄ 7 1993, s. A11.
Avledn.: TAGGIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara taggig; äv. bildl. Nordforss (1805). Stundom kan också en fraktur svårt irritera de mjuka delarna genom de därvid uppkomna taggigheterna. Odenius 2Celsus 553 (1906). Sänggaveln .. var hög och himmelssträvande i formen och hade en fantastisk taggighet i detaljerna. Hedberg BleknBrud. 30 (1951). DN(A) 11 ⁄ 2 1965, s. 18 (bildl.).
Spoiler title
Spoiler content