TANA ta3na2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Warg 450(1755) osv.) ((†) -ar Warg 440(1755))
Etymologi
[fsv., fgutn. þan, f., sena; liksom fvn. þǫn, nor. tan, spjäla att spänna ut med, spänning, gr. τόνος, sanskr. tānaḥ, tråd, ton, till den rot som äv. föreligger i TÄNJA. — Jfr DONA, TANA, sbst.1, 3, TANIG, TENNEL, TON, TUNN]
fiber l. sena l. seg tråd i kött; äv.: lössliten l. löst sittande längre, tunn bit av ngt (i sht kött), slamsa. Skär njur-talg uti tärningar .. men rensa wäl bort alla tanar och hinnor. Warg 440(1755). Utflytande vätskan (vid operationen) var .. blandad med en myckenhet slarfvor och tanor, lika stelnad ägg-hvita. Acrel Chir. 148(1759). Den 4:de Sept. förnyades punkturn .. då det utflöt 5 1 ⁄ 2 uns af en grumlig vätska, tillika med några albuminösa tanor. TLäk. 1834, s. 158. När jag läste ett bref (från K. XII) till systern en gång .. så låg orden der som i långa tanor, hopsnorade som om man sett hela hjerntrasslet uthaspladt. Strindberg SvÖ 4: 15(1890). Boets yttre står understundom mera slarvigt och tovigt med långt utskjutande tanor av mossa och strå. Rosenius SvFågl. 1: 49(1914). DN(A) 7 ⁄ 9 1965, s. 6.
SAOB
