SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2003  
TEIN tei4n (tvåstavigt), n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. th-, -é-, -ee-)
Etymologi
[jfr d. tein, t. t(h)ein, eng. theine; av fr. théine, bildat till TE, sbst., medelst den i kemiska benämningar vanliga ändelsen -in; ordet tidigast använt 1827 av den franske kemisten Oudry]
(i sht i ä. fackspr.) koffein; i sht om i te(blad) förekommande koffein. Lösningen afdunstades, och vid en viss concentrering ansköto kristaller af théin. Berzelius Kemi 5: 829 (1828). Tein är den vetenskapliga benämningen på den lifvande och verksamma beståndsdel i téet, som gifver det samma dess förnämsta värde. Hagdahl Kok. 105 (1879). Huvudbeståndsdelarna i tebladen utgöras av koffein (tein), garvsyra och en aromatisk olja med vatten. Sörlin Växtv. 188 (1927).
Spoiler title