TEIST teis4t (tvåstavigt), sbst.1, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. teist, t. o. eng. theist, fr. théiste; samhörigt med TEISM]
filos. o. teol. anhängare av teismen; förr äv. dels om deist (se d. o. 1), dels allmännare, om person som tror på en gud (motsatt: ateist). Höpken 1: 449 (1770; om deist). Des Cartes och Leibnitz voro båda Theister. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Theist .. (dvs.) den som tror på en gud i allmänhet utan närmare bestämning af beskaffenheten af denna tro. Andersson (1845). Fadern var sjelf ett slags teist. Han läste hellre Wallins predikningar än han gick i kyrkan. Strindberg TjqvS 1: 82 (1886). — jfr POLY-TEIST.
