SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2003  
TEISM teis4m (tvåstavigt), r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. th-)
Etymologi
[jfr d. teisme, t. theismus, eng. theism, fr. théisme; till gr. ϑεός, gud (se TEO-). — Jfr ATEISM, PANENTEISM, PANTEISM, PANTEON]
filos. o. teol. religiös l. filosofisk åskådning l. lära som framhåller tillvaron av en personlig, aktivt verkande o. från världen åtskild gud; förr äv. allmännare, om tron på en gud (motsatt: ateism). Först de nyaste tiderna hafva .. upplefvat försök, att sammansmälta Theism och Pantheism. Biberg 1: 338 (c. 1820). Theism .. (dvs.) tron på en gud. Andersson (1845, 1857). — jfr POLY-TEISM.
Spoiler title