publicerad: 2004
TEMPERAMENT täm1peramän4t, äv. täm1pramän4t, n. (Forsius Phys. 67 (1611) osv.) ((†) r. l. m. Isogæus Segersk. 741 (c. 1700)); best. -et; pl. = (RARP 7: 202 (1660) osv.) l. (numera mindre br.) -er (Forsius Phys. 68 (1611), Harlock (1944)).
Ordformer
(temperament 1572 osv. temperamente 1744. temprament 1753)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. temperament, fr. tempérament; av lat. temperamentum, blandning l. komposition (i rätt förhållande), till temperare (se TEMPERERA)]
1) (†, utom i b) blandning l. förening l. sammansättning. — särsk.
a) blandning osv. av skiljaktiga l. motsatta element; äv. blandning osv. i riktiga l. lämpliga proportioner l. som förtar l. utjämnar de ingående elementens egenskaper; äv. konkretare. Ty såsom man af förmykit watn, och lijtet miöl, aldrigh någhon tijdh kan göra godh degh till brödh .. wthan ther måste wara lijkmätigt temperament och beblandning them emellan. Forsius Phys. 66 (1611). Nw vtförer Gudh sitt Regemente vtöffwer Men(n)iskioslechtet, mz Retferdighetz oc Barmhertighetz temperame(n)t oc tilsam(m)anfogelse. Paulinus Gothus Arch. 93 (1630). Ändoch starkiord och lättiord kunna bägges wara goda .. så ähr bäste temperament aff iord när dän aff bägges arter finnes blandat. Rosenhane Oec. 37 (1662). Swedberg Schibb. 300 (1716).
b) (†, utom i ssgn TEMPERAMENTS-LÄRA) enligt ä. naturuppfattning dels om sådan natur l. beskaffenhet l. grundläggande egenskap hos levande varelser l. ting som beror av sammansättning l. förening av de fyra (aristoteliska) kvaliteterna l. egenskaperna torrt, vått, kallt och hett, dels (o. i sht) i fråga om människa l. djur: grundläggande konstitution l. fysik l. natur beroende av sammansättning av l. proportion mellan de fyra kroppsvätskorna blod, flegma, galla o. svart galla. Luth Astr. 14 (1584). Forsius Phys. 68 (1611; om djur). Menniskiones temperament til heett och kalt, wått och tort, och såsom thet är, så är ock menniskiones lijffztijd lång eller stackot. JPGothus NMånsson C 3 a (1639). Hos en af choleriskt och sangviniskt Temperament hetar Bränwin Bloden, i the vnga Åhren i synnerhet. Aken Reseap. 145 (1746). En fåkunnig Läkare dräper många Patienter, så framt han, utan at göra skilnad på deras temperament, wil curera alle slags febricitanter efter et recept. Rydén Pontoppidan 70 (1766). Pfeiffer (1837). — särsk. i fråga om bestämt väderstreck l. område l. zon av jorden med tanke på förhållandet mellan hetta och kyla, torka och väta: väder, klimat. Lemnius Pest. 9 (1572; uppl. 1917). Emädan såmlige hålla där före adt Italien haffwer förandrat sig uthi mildare lufft än som i gamla tiden .. Så kunde man däräffter göra sig dän håppning adt wår Nordische Landzända kunde och mäd tiden winna något milldare temperament. Rosenhane Oec. 123 (1662).
2) [utvecklat ur 1 b] om var och en av de (i anslutning till ä. naturuppfattning om kroppsvätskorna l. ä. psykologisk teori) antagna fyra grundläggande sinnesarterna. Flegmatiskt, koleriskt, melankoliskt, sangviniskt temperament. Sönnerberg Loder 225 (1799). Ur fysiologiska grunder har man äfven att härleda de naturliga anlag för känslor och affekter, som man kallar temperament, af hvilka det sangviniska och melankoliska afse känslorna, det koleriska och flegmatiska affekterna. Göransson Kern 2: 3 (1877). (I renässansens) medicinska terminologi var både den sjukligt melankoliske och geniet präglade av kroppens svarta galla. Bägges temperament stod under astral inverkan från den avlägsna och tunga planeten Saturnus. NE 7: 393 (1992). — särsk.
a) i fråga om människa (l. djur), om grundläggande (naturgivet) lynne l. sinnesart l. karaktär (ej beroende av uppfostran l. social omgivning l. styrt av vilja l. intellekt o.) som visar sig i uppförande l. sätt att vara l. i förmåga att känna och reagera; äv. om folklynne. Spegel Dagb. 6 (1680). De Utlänningar som tillagt särskilte Nationer särskilte lynnen och temperamenter, hafwa påstått at köld och tröghet herrskade hos Nordiska Folket. Posten 1769, s. 385. De gifwas, som af et olyckligt temperament äro känslolöse för alla Samhällets behag. DA 1793, nr 48, s. 1. Med temperament .. förstås den själslifvets, af kroppskonstitutionen betingade egendomliga form hos individen, att han med större eller mindre liflighet och styrka mottager intryck af tingen och mot dessa intryck i handling reagerar. Rein Psyk. 2: 200 (1891). De tunga (höns)raserna äro lugnare till sitt temperament och ha större anlag för ruvlust. Träskman Fjäd. 38 (1948). Novellens häftigare puls och möjligheter till förtätad perspektivförkortning passar .. uppenbarligen bättre Lundkvists otåliga temperament. Nordberg SkarpÖg. (1981).
b) i pregnant anv.: om lynne l. sinnesart o. d. som utmärks av omedelbara l. starka l. häftiga känslor l. känsloutbrott l. reaktioner; äv. om lidelse l. sinnlighet; äv. övergående i konkret anv.; person med (sådant l. sådant) temperament; äv. i utvidgad l. oeg. anv. i fråga om maskiner ss. bilar o. d., om egenskapen att reagera snabbt l. känsligt l. följsamt på reglage etc. Ha l. visa temperament. Det är qvinlig fåfänga — lidelse — temperament — och böjelse för nöjen. Levin Schiller Cab. 52 (1800). Hvad som fäst uppmärksamheten särskildt på borgmästaren i Ronneby är att han har temperament och att han inte alltid bryr sig om att lägga band på det. SvD(A) 1917, nr 20, s. 7. Ett temperament blir aldrig apatiskt. Och moster Ida var ett temperament. Fogelqvist ResRot 137 (1926). Man påstår att de svenska bilmotorerna saknar temperament. Aurén Gubb. 105 (1953). — jfr KONSTNÄRS-, MÅLAR-, SCEN-TEMPERAMENT.
c) i vissa uttr.
α) spela på temperamentet, spela med spontanitet l. inlevelse på ett sätt som inte är l. verkar inövat l. utstuderat. Jag skrifver denna gången såsom skådespelare spela när de ”spela på temperamentet”, d. v. s. låta infallen löpa som de behaga. Fröding Grillf. 1: 7 (1898).
β) [av fr. vu à travers un tempérament] sedd genom ett temperament, om konstverk l. litterär framställning: vara präglad l. bestämd av sin upphovsmans temperament. AB(L) 1895, nr 301, s. 4. Man blir benägen att karakterisera Lundbergs översikter över den svenska arkitekturens form- och utvecklingshistoria som vår byggnadskonst sedd genom ett temperament. Rig 1949, s. 84.
3) (†) i fråga om politik, om kompromiss l. eftergift l. motprestation o. d.; äv. om kompensation l. vederlag. H. Furstl. Durchl. hafver rundt afslagit, att Chur-Phaltz inthet kan få Benfelden till temperament för Frankendal. RP 14: 197 (1650). H. probsten Strömer mente här böra tänckas uppå något temperament, at the andre städerne ei gifwes orsak at klaga. 2PrästP 2: 293 (1723). Så har ock warit nödigt, det af Öfwerheten ett sådant temperament här wid blifwit tagit, hwarmedelst de därwid förelupne miszbruk i möjeligaste måtto kunde afskaffas. Nordencrantz Arc. 193 (i handl. fr. 1727). Svea 1: 165 (1818).
Ssgr: A: TEMPERAMENT-BETONAD, -FULL, -FYLLD, -LÖS, -MÄNNISKA, -SAK, -STARK, -TYP, -UTBROTT, se B.
B: (2 b) TEMPERAMENTS-BETONAD, p. adj. (temperament- 1917. temperaments- 1987) som grundar sig på l. präglas av l. uttrycker temperament. Liljedahl Norström 1: 261 (1917). —
(2 a) -DRAG. (numera bl. tillf.) drag (se d. o. I 28) som ingår i l. utmärker temperament; jfr -egenskap. Wulf Köppen 1: 155 (1799). BonnierLM 1954, s. 70. —
(2 a) -DYGD. (†) dygd (se d. o. 4) som beror l. är en följd av temperament. Temperamentsdygder, äro i många afseenden goda, men kunna äfven blifva högst onda, om ej villjan, som skall använda dem, är god. LittT 1797, s. 5. Meurman (1847). —
(2 a) -EGENSKAP~002, äv. ~200. egenskap som är utmärkande för visst temperament; jfr -drag. Mod, tilltagsenhet, fasthet i beslut, såsom temperaments-egenskaper, äro utan tvifvel i flere afseenden goda och önskansvärda; men de kunna ock blifva ganska onda och skadliga. Boëthius Kant 1 (1797). PedT 1947, s. 172. —
(2 a) -FEL. (numera föga br.) fel (se d. o. I 2 b) som beror l. är en följd av temperament. BL 13: 91 (cit. fr. 1782). Af temperamentsfel häftig och obändig .. slöt han sig .. till folkpartiet. Kolmodin Liv. 2: 302 (1832). Ekbohrn (1904). —
(2 b) -FULL. (temperament- 1896—1973. temperaments- 1900 osv.) som har temperament; äv. i överförd anv. om ngt som vittnar om l. utmärks av temperament; motsatt: temperamentslös; jfr -fylld. FinBiogrHb. 260 (1896). (En gång) kunde .. den temperamentsfulle adjunkten .. rusa ned från katedern och .. ge en av de bästa ynglingarna .. en örfil för det han ”satt och flinade”. MinnSvLärov. 1: 64 (1926). (Kronprinsessans brev utgör en) mycket roande läsning och äro odelat sympatiska, kvicka och temperamentsfulla. Hagberg VärldB 34 (1927). Jag tog alltid eld och försvarade Frankrike temperamentsfullt, vilket ofta ledde till animerade gräl. De Geer Bergsl. 263 (1951).
(2 b) -FYLLD, p. adj. (temperament- 1918—1921. temperaments- 1913 osv.) jfr -full. Lundgren Männ. 115 (1913). —
(1 b, 2) -LÄRA. lära(n) om temperamenten. 3NF 19: 100 (1933). Den antika temperamentsläran har .. i viss mån fått ny aktualitet i belysning av den moderna endokrinologien. Husén Psyk. 152 (1954). —
(2 b) -LÖS. (temperament- 1950—1973. temperaments- 1911 osv.) som saknar temperament; äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om l. utmärks av brist på temperament. Leightons måleri är en förnäm och kall, förfinad, skicklig, formsäker och temperamentslös konst. 2NF 16: 85 (1911). Han var inåtvänd och stilla. Eller lat. Eller temperamentslös. Eller slö. Hedberg Bekänna 61 (1947).
(2 b) -MÄNNISKA. (temperament- 1907—1973. temperaments- 1917 osv.) människa som i sitt sätt att uppträda o. handla styrs av sitt temperament. Ahrenberg Männ. 2: 72 (1907). —
(2 a) -OLIKHET~002, äv. ~200. olikhet i temperament(segenskaper); jfr -skillnad. Lamm StrindbgDram. 1: 260 (1924). —
(2 a) -SAK. (temperament- 1892—1956. temperaments- 1865 osv.) om omständighet l. förhållande vars behandling l. avgörande påverkas l. bestäms av ngns temperament. CVAStrandberg 5: 346 (1865). (Socialisten A. Danielsson) började visserligen som marxist och revolutionär, men det var mer en temperamentssak än en teori. Höglund Branting 1: 204 (1928). —
(2 a) -SKILLNAD. skillnad (se d. o. 16) i temperament(segenskaper) mellan personer; jfr -olikhet. Ottelin OffentlTal. 1: 24 (1913). Blev kär i en italienska och förlovade sig, men temperamentsskillnaden var för stor. ICAKurir. 1986, nr 41, s. 3. —
(2 a) -SKÄL. (numera föga br.) skäl (se skäl, sbst.4 14) som har sin grund i temperament. Strindberg TjqvS 5: 85 (1886, 1909). Heidenstam Brev 77 (1889). —
(2 b) -STARK. (temperament- 1918—1925. temperaments- 1995 osv.) jfr -full. Linder Sällsk. 104 (1918). —
(2 a) -TYP. (temperament- 1950. temperaments- 1931 osv.) typ av temperament. Hofsten Ärftl. 2: 312 (1931). Medan vi satt kvar och väntade på verkningarna (av en injektion), studerade vi hans kort .. Födelseår, kön, rastyp, kroppstyp, temperamentstyp, blodtyp och så vidare. Boye Kall. 54 (1940). —
(2 b) -UTBROTT~02 l. ~20. (temperament- 1950—1973. temperaments- 1930 osv.) (våldsam l. livlig) yttring av temperament. I större sällskap satt han antingen tyst eller blamerade sig ohjälpligt med ursinniga temperamentsutbrott. Stolpe DödVäntr. 106 (1930).
Avledn.: TEMPERAMENTELL, adj. (tillf.) till 2 a: som avser l. hör samman med temperament. SvTidskr. 1930, s. 324. I själva verket var ett resultat .. att jag, mindre på grund av tidsnöd än av en temperamentell tendens till koncentration .. försummade .. andra frågor. Tingsten Liv 3: 58 (1963).
Spoiler title
Spoiler content