TENTAT, n.; anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[till lat. tentatum, p. pf. n. av tentare, känna på, försöka (se TENTERA)]
(†) försök (till fientlig handling), anslag. Ty vij icke hafve oss stortt att befruchta för fiendens tentater i Westphalen, effter dhe så på hufvudet klappade ähre, att man uthan fahra sig väll kan något på the ortter recreera. AOxenstierna 9: 256 (1633).
