TENTATOR tänta3tor2, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -n (Aldén Hemma 215(1927) osv.), i best. anv. äv. utan slutartikel (LundagKron. 3: 119(1955)); pl. -er ten1tatω4rer.
Etymologi
[av mlat. tentator, prövare, examinator, till tentare, känna på, pröva (se TENTERA)]
person som förrättar tentamen. Andersson 360(1845). De loford, som gälla om Prof. Spångberg såsom föreläsare, gälla dock icke om honom såsom tentator, han eger ej den praktiska blick, som säkert mäter och uppskattar graden af den examinerades kunskaper. UpsP 1857, Profbl. s. 1. Det är tyvärr så, att gamla och vana tentatorer stundom tröttna på att hitta på nya prov. Sahlgren Glädjespr. 77(1956). Tentator och tentand kom senare att uttala sig om varandra med livlig avsky. Harrie LegBengtsson 67(1971).
