TOLERANT tol1eran4t l. tωl1- l. -raŋ4t, adj. -are. n. o. adv. =.
1) om person: som hyser l. visar l. ger uttryck åt tolerans (se d. o. 1), fördragsam, överseende; stundom närmande sig l. övergående i bet.: fördomsfri; äv. i överförd anv., om ngt sakligt (ss. grundsats, uppfattning, yttrande, samfund o. d.). Kellgren (SVS) 4: 290 (1782). (Prästerskapet inom grekisk-ortodoxa kyrkan) var i allmänhet tolerantare än det Romerska. Geijer I. 1: 281 (1845). Lärarens toleranta och odogmatiska religionsuppfattning. JNordström hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 83 (1924). I det praktiska arbetet måste vi vara toleranta, striden mot kristendomen måste föras intellektuellt. Wigforss Minn. 1: 253 (1950). Den stigande folkbildningen har gjort oss vidsyntare och tolerantare. Fatab. 1961, s. 48.
2) (i sht i fackspr.) som besitter tolerans (se d. o. 2), tålig, motståndskraftig, härdig. Beroendet utvecklas successivt. Kroppen blir tolerant mot värktabletterna efter hand och missbrukaren tar alltfler för att få effekt. Expressen 2 ⁄ 8 1995, s. 6. — jfr PSYKRO-TOLERANT.
