TONA tω3na2, v.1 -ade; vbalsbst. -ING.
Etymologi
[jfr d. tone, mlt. tōnen, mnl. tōnen (nl. toonen), mht. zounen, zōnen, meng. tawne, taune, sidoform till got. at-augjan, fsax. tōgian, fht. zougen, samtliga med bet.: bringa framför ögonen, visa; avledn. av ÖGA]
visa l. avteckna sig, framträda på ett visst sätt; äv. refl.; särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret(are), om form vari ngt framträder, uppenbarelseform, gestalt; numera bl. ss. senare led i ssgr; jfr TONA, v.2 särsk. förb. Til Wederqweckning och Lust .. Lust-Fyrwärck medh allehanda Tooningar och Figurer. Risingh KiöpH 97 (1669). Ey skall med mindre Prackt dit Skåde-speel sig toona. Dahlstierna (SVS) 1: 142 (1698). Så rikt och fullt kan alltså gården tona, / så rikt och fullt och helt, att jag kan tycka / att svallet över päronträdets krona / är som ett löfte om en häftig lycka. Silfverstolpe Vard. 60 (1926). — jfr FÖR-TONA o. FRAM-, LAND-TONING.
SAOB
