publicerad: 1928
FÖRTONA förtω4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förto´na Weste; förtòna Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[i bet. 1—3 liksom d. fortone efter nt. vortonen, motsv. holl. vertoonen, framställa, visa (jfr FÖR- I 3 o. TONA, visa); med avs. på bet. 3 jfr FÖR- II 1 b β o. TON, färgton; i bet. 4, 5 av FÖR- II 1 b β o. TONA, ljuda]
1) [jfr holl. vertooning, teaterföreställning, ä. d. fortoning, tablåartat uppträdande av huvudskådespelarna i ett teaterstycke före framställningen av (varje akt av) själva stycket] (†) ss. vbalsbst. -ing, (teater)föreställning. Intet Folk är så vildt och så obekant, som icke söker nöje och ro uti Skåde-Spel och Förtoningar. Tessin Bref 1: 324 (1753).
2) (†; se dock a) refl.: visa sig l. framträda på ett visst sätt; ss. vbalsbst. -ing konkretare: sätt att framträda, form, schattering. Masquernas antal .. (var) nära 800 personer, hvaribland af alla upptänkliga förtoningar. CGTessin (c. 1750) hos Ehrenheim Tess. 290. — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) om föremål: avteckna sig mot bakgrunden på ett synligt o. karakteristiskt sätt; i sht sjöt. om (markerat, lätt igenkännligt) parti av kust, när det (på långt håll) börjar visa sig för ögat med någorlunda bestämda konturer (så att det kan användas ss. ledning vid navigation l. vid angöring). Lands End .. förtonar sig i högder och hymplar (dvs. bärgsknallar) med en Kyrka på. Montan Segl. 41 (1787). Gosselman Sjöm. 1: 68 (1839). Som konstgjorda stödjepunkter användes förr oftast fältskansar, men sådana befästningar förtona sig vanligen alltför tydligt, för att ej det fientliga artilleriet skulle kunna öppna verksam eld mot dem. 2NF 27: 606 (1918). — särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret(are): (ett föremåls l., i sht sjöt., ett stycke kusts) karakteristiska, lätt igenkännliga utseende, sådant det på avstånd ter sig från sjön, karakteristisk bild (av ett föremål osv.); särsk. sjöt. om avbildning av ett stycke karakteristisk, lätt igenkännlig kust, avsedd till ledning vid navigation o. angöring. Rita förtoningar. Dalman 21 (1765). En mängd kustbeskrifningar, åtföljda af talrika förtoningar. Nordenskiöld Periplus 73 (1897). Smith (1899). jfr LAND-FÖRTONING.
b) (†) allmännare: avteckna sig (på ett egendomligt sätt) mot himlen; hägra; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. Jungberg (1873; med hänv. till hägring). Vädersolar eller förtoningar. Topelius Lb. 2: 78 (1875). När .. (gossen) stod der, förtonade han sig, förstorade sig så märkvärdigt mot luften, att (osv.). Dens. Läsn. 5: 126 (1880).
3) i fråga om färgskiftningar o. d.
a) (i vitter stil samt konst. o. fotogr.) i pass. med intr. bet., ss. intr. o. ss. refl., dels om på avstånd betraktade naturföremål (ss. bärg, åsar o. d.): framträda med utsuddade konturer o. med mjuka färger som gradvis övergå i varandra l. i bakgrundens, dels om färg, dager o. d.: gradvis övergå i närliggande l. i omgivningens färg, mildras, dämpas; ofta med prep. i: gradvis övergå i resp. gradvis antaga (en viss färgton); äv.: sakta o. gradvis försvinna, förflyktigas. Härlig förtonade Forelandets stolta fjällgrupp. SLLovén (1837) i LVetA IV. 3: 32. CVAStrandberg 3: 236 (1854). Hafvet med det drömlikt sig förtonande Stromboli. Retzius Sicil. 35 (1892). Den engelska höstens klargula i blek, genomskinlig orange förtonande aftonhimmel. GHT 1896, nr 137, s. 2. Allan Österlinds två qvinnoprofiler .., fint förtonande mot en gulgrön naturfond. PT 1899, nr 218, s. 3. Barrskogbevuxna åsar och bergkullar, hvilka höja sig terassformigt .., tills de i fjärran förtonas som blånande molnstrimmor. TurÅ 1907, s. 16. — särsk.
α) i bild. Rydberg Dikt. 1: 107 (1882). Den pastorala silfverglansen (över ”landtlivstavlorna” i Oxenstiernas ”Skördarne”) har kanske något förtonat. Lamm Oxenst. 340 (1911).
β) ss. vbalsbst. -ing, konkretare: mjuk, dämpad färgton (eg.: sådan som framträder på naturföremål, när de betraktas på avstånd); färgskiftning, färgton, nyans. Samtiden 1871, s. 588. Längst bort i öster syntes Romeleklints höjdsträcka i blå förtoning. Bååth-Holmberg Sekl. 1: 175 (1897). Den disiga, fuktmättade luften, som förlänar (det engelska) landskapet dessa mjuka, delikata förtoningar. PT 1908, nr 211 A, s. 3.
b) (i sht i fackspr.) tr.: åstadkomma att (ngt) framträder med utsuddade konturer o. med mjuka o. dämpade, i varandra l. i omgivningens övergående färger; måla l. färglägga l. fotografera (ngt) på detta sätt; jfr VINJETTERA. De etruriska .. målningarne äro släta färgläggningar inom bestämda konturer, utan förtoning och skuggning. Scholander 3: 61 (c. 1870). Soluppgången och solnedgången ha ej längre Nordsjöns eller Östersjöns skrikande färgståt. Allt är lent och förtonadt och behagfullt. Heidenstam Tank. 157 (1899). Vallentin London 66 (1912).
4) (i vitter stil) intr., om ljud l. ton: sakta dö bort, tystna, förklinga; ngn gg med prep. i: uppslukas av (starkare ljud). CVAStrandberg 1: 272 (1868). Morkullans underligt tilltalande läte förtonar mellan trädstammarne. Rydberg Vap. 298 (1891). Alla andra ljud förtonade i stormens dån. Därs. 381. Knappt hade hurraropen förtonat, förrän skotten från .. (kanonerna) började ljuda. ONordenskjöld i Antartic 1: 138 (1904). — särsk. i bild. Bergman MedeltPoesi 167 (1899). Med Frese förtonar stormaktstidens lyrik. Lamm Dalin 94 (1908).
5) bildl. till 3 o. 4: så småningom försvinna l. upphöra.
a) (i sht i vitter stil, föga br.) intr. CVAStrandberg 1: 278 (1866). (Sänkningen under litorinatiden har) varit störst inom vårt lands södra delar och förtonat mot norr. Flodström Naturförh. 117 (1918).
Ssgr (i allm. till 2 a; sjöt.): FÖRTONINGS-BOK. (numera bl. tillf.) bok innehållande förtoningsplanscher. Weste (1807). —
-TECKNING. konst(en) att teckna förtoningar; äv. konkret, om enskild teckning: förtoning. SFS 1866, nr 65, s. 12. Särdeles väl och naturligt återgifna förtoningsteckningar. SD(L) 1895, nr 115, s. 7. Lärarbefattningen i .. förtoningsteckning (vid sjökrigsskolan). PT 1909, nr 61 A, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content