TORPID torpi4d l. tω-, adj.; n. o. adv. (numera knappast br.) -itt (TLäk. 1832, s. 191).
Etymologi
[jfr t., eng. torpid, fr. torpide; av lat. torpidus, förstelnad, domnad, känslolös, till torpere, vara stel l. styv (se TORPED). — Jfr TORPIDITET]
(i sht i ä. (medicinskt) fackspr.) som kännetecknas av (utpräglad) domning l. stelhet l. slöhet l. tröghet; atonisk; särsk. om (sjukdoms)tillstånd l. skada (särsk. svårläkt sår) o. d. TLäk. 1832, s. 191. Febern antager en torpid karakter i motsats till den föregående erethiska. Huss Typhus 102(1855). Torpida sår. Dagen 19 ⁄ 8 1901, s. 3. Torpid feber: med höggradigt svaghetstillstånd (hjärta, muskler) förlöpande feber. Wernstedt(1935). BraBöckLex. 23: 172(1980). —
