TRAKEAL trak1ea4l, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t., eng. tracheal, fr. trachéal, nylat. trachealis; avledn. av TRAKEA]
med. o. anat. som tillhör l. har avseende på trakea; särsk. ss. förled i ssgr. Ekbohrn 396 (1868). Trakeal intubation, (dvs.) nedförande av trakealtub, ett rör av gummi eller plast, via mun eller näsa mellan stämbanden ned i luftstrupen. NE 9: 526 (1992).
Ssgr (anat. o. med.): TRAKEAL-KANYL. SamlFörfArméen 5: LXI (1864). Trakealkanyl, (dvs.) litet rör som förs in i trakea (luftstrupen) vid trakeotomi (strupsnitt). NE (1995). —
