[jfr nor. trump, nl. tromp; möjl. etymologiskt samhörigt med t. trumpf, kort, tjockt trästycke, besläktat med TRUM, sbst.1, 2, l. (liksom nl. tromp, mynning på skjutvapen) ytterst av ffr. trompe, trumpet (se TRUMPA). — Jfr TRUMFIG]
(i fackspr.) på kanon l. annan artilleripjäs: munstycke anbragt ss. förstärkning; äv. (numera mindre br.): utsvälld l. utsvängd mynning på pistol l. gevär o. d.; jfr TRUMPET-MYNNING. ArkliR 1564, avd. 43. Pjesernes vanliga längd eller 17 kaliber delas i 18 lika delar, och fördelas så, att kammarstycket erhåller 5, tappstycket 4, långa fältet 7 och trumfen 2. KrigVAT 1843, s. 13. I och för riktningen voro kanonerna förut alltid försedda framtill med en trumf, som på samma gång den stärkte mynningen tjenade till fäste för kornet. Palmstierna Artill. 121(1872). En gevärspipa indelas i kammarstycket, långa fältet och trumfen. Alm ArmEldhandv. 39(1953).
SAOB
