publicerad: 2008
TRUMFA trum3fa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. -ff-, -ph-)
Etymologi
1) motsv. TRUMF, sbst.2 1: spela trumf l. spela ut trumf(kort); särsk. i förb. med bestämning inledd av med, med huvudord betecknande spelkort; äv. tr., med obj. betecknande spelkort; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare; äv. mer l. mindre bildl. Dhet är intet wår Sysla at hantera Kort, fördenskull I Romerske Catholiske Herrar, speelar braa, och trumffen kächt på kättarne. Labetspeel 5 b (1684). Om på första trumfningen / Blott bekännes utaf en, / Drag försigtigt då in segeln; / Vigtig, vigtig är den regeln. ReglKortsp. 1: 17 (1809). Jag kan hvarken trumfa eller bekänna färg. Nyblom Hum. 232 (1874). Hon trumfade med ett par kort i bordet. Sjöberg Kvart. 525 (1924). (Bridgespelaren hade) bara bjudit fem ruter och fick en straff när han .. underlät att trumfa klöverkungen. SvD(A) 20 ⁄ 2 1962, s. 9. — jfr HÖG-TRUMFA.
2) [utvecklat ur 1 med tanke på hantering av spelkort] (numera mindre br.) slå l. banka; särsk. ss. uttryck för vrede o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, liktydigt med: slag; i förb. med prep. med äv. bildl., i fråga om att hårdfört (l. med tjat) bibringa ngn kunskap; äv. tr. (se slutet). Saken blef i samma skick som förr, wärre och icke bättre, så at Byamännen wid et .. sammanträde .. trumfade i bordet. Posten 1769, s. 1109. (Han) trumfade med brickorna i brädspelet. CFDahlgren 4: 288 (1831). Jag får egna mig åt mina skrifningar och läsningar och slippa trumpha med pojkar. Boëthius Levn. 119 (1855). Det öfverdrifna trumfandet med de välsignade elementarböckerna. Verd. 1883, s. 210. (Han) skriker fram sin torra predikan åtföljd af starka trumfningar i predikstolen. Svahn LbMuntlFöredr. 216 (1903). Horn ResLiv. 8 (1944). — särsk. tr.: slå (ngn l. ngt); puckla på (ngn); äv. med avs. på musikstycke o. d.: (dunkande) frambringa. (Sv.) Trumfa (dänga) en, (t.) einen abbläuen, abprügeln. Lind (1749). De trumfade hvarann grufveligen. Tegnér Armfelt 1: 98 (1883). Utan högre vyer än att kunna vid behof trumfa en vals eller ackompagnera en enkel visa. Langlet Husm. 997 (1884). ”Dä va lögn”, for sonen ut och trumfade näfven i pulpeten. Törnblom Svartb. 82 (1914).
3) [sv. slang trumfa; till TRUMF, sbst.2 4] (†) förtära alkoholhaltig(a) dryck(er), supa (se SUPA, v. 8). Pappa festade eller trumfade tillsammans med sina bekanta. Höijer Solv. 138 (1954). (Gammalt uttryck inom skräddaryrket:) Att trumfa, (dvs.) att supa. Björkman Skräddarlex. 121 (1988).
Särsk. förb. (i allm. till 2): TRUMFA FRAM10 4. slagkraftigt föra fram (ngt l. ngn); förr äv. refl.: slå sig fram. Det var .. under en tid, då man sannerligen behöfde trumfa sig fram med sina idéer. Wingård Minn. 1: 59 (1846). Meningen med hela agitationen .. är blott att på det sättet trumfa fram den egne utrikesministern. VL 1895, nr 36, s. 2. Vi har ingen anledning att trumfa fram att vi är blågula. SvD 2 ⁄ 8 1978, s. 13. —
TRUMFA I10 4. slå i (ngn ngt); särsk. med avs. på kunskap l. åsikt o. d.; jfr slå i 4 b β. Hvad Tommy tänker om de rika, det vet vi ju .. Det har han trumfat i oss nu i ett par år. Hellström Kusk. 96 (1910). Det allra första i additionens ädla konst trumfade hon i mig med sockerpullor. Lieberath 15År 54 (1935). —
TRUMFA IGENOM10 040. (lyckas) driva igenom (ngt, särsk. förslag o. d.). Sockenstämman, der grefven trumfat igenom sin mening mot alla bönderna. Wieselgren ÖBord 43 (1882). Propositionen trumfades efter häftiga debatter igenom i båda kamrarna. Carlsson o. Rosén SvH 2: 581 (1961). jfr genomtrumfa. —
TRUMFA IN10 4. slå in (ngt i ngn). Den höga religionen och Herrens tio bud / Nu trumfas in med björkris, tills du blir rädd för Gud. Braun Carol. 66 (1844). I den gammaldags skolan var det vanligt, att de skickligare lärjungarne sattes att trumfa in det förelagda kunskapsmåttet i de trögare skallarna. Tenow Solidar 2: 171 (1906). Tanken är .. inte .. ny, men den måste trumfas in i medvetandet. Form 1945, s. 217. jfr intrumfa. —
TRUMFA OM10 4. (numera föga br.) ge (ngn) en omgång stryk. Kapten Winterloo trumfade med egen hand om ett par dröliga pojkar. Topelius Vint. I. 1: 267 (1859, 1880). Östergren (1961; angivet ss. mindre vanl.). —
TRUMFA TILL10 4. (numera föga br.) slå till (ngn) (äv. oeg.); förr äv. med refl. obj. o. bestämning, i uttr. trumfa sig till ngt, tillskansa sig ngt. Knorring Ståndsp. 1: 191 (1838). Trumfa sig till magt och utmärkelser. Wingård Minn. 6: 74 (1847). Så slogos .. (björnungarna) rasande en stund, varunder de trumfade till varann med ramarna, beto och revo. Munsterhjelm 3PojkSpetsb. 39 (1931). —
TRUMFA UT10 4. särsk. till 1: spela ut trumf; äv. tr.: gm trumfning beröva (motspelare) dennes sista trumf. Nordforss (1805). Trumfa ut motspelarne. HbiblSällsk. 1: 61 (1838). —
TRUMFA ÖVER10 40. till 1: sticka över med trumf; i sht bildl.: överträffa, överglänsa; äv. tr. WoH (1904). Aftonbladet hade oturen att komma en dag efter Allehanda men trumfade öfver genom att skaffa sig författarinnans rättelser. KJohanson o. Ekleman hos Bremer Brev 2: 543 (1916). Nu gäller det att trumfa över varann. DN(A) 1931, nr 241, s. 1. jfr övertrumfa.
Spoiler title
Spoiler content