TURELL tɯrel4 l. TOURELL twrel4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(tourell 1861 osv. turell 1836 osv.)
Etymologi
[liksom ä. eng. tourelle av fr. tourelle, bildat med diminutivsuffixet -elle till tour, torn (se TORN, sbst.2)]
mindre sidotorn, i sht ss. dekorativ utbyggnad (inrymmande trappa l. utsiktsplats o. d.) på torn l. annan byggnad; äv.: hängtorn. Hvad synes dig om mitt nya sommarslott här, med de luftiga tourellerna, de lätta, svängda gaflarna? Börjesson Brödr. 46(1861). Dock såg han ej, hur Sonja i konvulsivisk gråt sjönk ned på knä i turellens nisch. Idun 1890, s. 190. Tornen (på Uppsala domkyrka) resa sig i hela den undre murade delen vertikalt, med aftagande hörnsträfvor, som krönas af öppna tureller. NF 16: 1470(1892). Närmast under takfoten äro i de fyra hörnen anbragta små hängtorn eller toureller. Uppl. 1: 594(1905). Genom tourellens fönster såg han ryttarna springa av. Stenelid KlarStjärn. 167(1949). Hundratals duvor (har) flyttat in. – Det gick fort, säger Olsson när vi klättrar nedför turellernas trappor. Expressen 11 ⁄ 11 1992, s. 10.— särsk. orgelb. på orgel: tornliknande (dekorativ) utbyggnad vari fasadpipor inryms. Brunius Metr. 330(1836). Dessa tureller med façadpiporna, af hvilka en del voro blifna stumma, men qvarsittande såsom rudiment från äldre stadier. Strindberg Skärk. 37(1888). Basen av stämman placerades i turellerna, de framskjutande tornpartierna på orgelfasaden. Fornv. 1930, s. 331. Det första (minnet) är utan all tvekan den stora orgeln. Märkvärdig var fasaden med sina oräkneliga pipor, från turellernas väldiga kanonrör till de behändigaste små leksaksflöjter. Andræ GPrästg. 34(1940).
