publicerad: 2009
TVINA tvi3na2, v. -ade (BOlavi 42 a (1578) osv.) ((†) pr. sg. -er Lucidor (SVS) 326 (1673; uppl. 1997; i rim)); förr äv. TVINAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Wikforss 575 (1804: borrttvining), Lundberg HusdjSj. 49 (1868: aftwining)).
Ordformer
(tvin- (tu-, tw-, -ij-, -j-) 1526 osv. tvinn- (tw-) 1598 (: twinnesotter)–1773 (: borttwinnad). twind- i ssg 1697 (: Twindsotan). -a 1526 (: borttvina) osv. -as 1675–c. 1803)
Etymologi
[fsv. thvina, thwæna; motsv. ä. d. tvine, feng. þwīnan (vartill kausativet þwǣnan, göra mjuk); av ovisst ursprung]
(på grund av sjukdom l. brist på näring l. vätska) gradvis bli kraftlös l. förlora sin livskraft, tyna bort, förtvina; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: förtvinad; förr äv. ss. dep.; ofta i mer l. mindre bildl. anv. (Han) sadhe till me(n)niskiona som then twinadhe ha(n)den hadhe, Statt vp och gack her fram. Luk. 6: 8 (NT 1526). När annat alt får lif då tvinas jag och dör. VFörsök 2: 85 (1754). Nyss hotade att tvina jorden. / Ty (vin)rankan stod i sorgedräkt. Tranér Anakr. 195 (1830, 1833). Fåfänga och snikenhet hos regenterna synas hafva varit anledningar till många tvinande städers hela tillvaro. Frey 1850, s. 556. I ett lågt och skugghöljdt hus / vill hoppets blomma tvina. Söderberg Dikt. 107 (1901). En tallstam tål icke mer än 1 à 1 1/2 meter sand förrän han börjar tvina. SvNat. 1923, s. 9. — jfr FÖR-, HÄN-TVINA.
Särsk. förb.: TVINA AV, äv. TVINAS AV. (†) (börja) tvina bort. Jag tappar mod, min krafter tvinas af. Runius (SVS) 2: 313 (1712). Trädet tvinar af. Sundén (1891). Östergren (1964). jfr avtvina. —
TVINA BORT10 4, förr äv. TVINAS BORT. [fsv. thvina bort] förtvina l. tyna bort. Then orettwise skal thet see / Och twina bort aff hiertans wee. Ps. 1562, s. E 4 a. Mitt Ansikt twinas bortt. Warnmark Sinnew. 4 (1687). Säd få de på Kinnekulle härlig när våta somrar äro .. men i torra år tvinar och trånar alt bårt. Kalm VgBah. 40 (1746). jfr borttvina.
Ssgr: A: TVIN-SJUK. (tvin- 1738 osv. tvine- 1699–1729) som lider av sjukdom som yttrar sig i svaghet l. kraftlöshet (jfr trån-sjuk 1); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; stundom liktydigt med: trånsjuk (se d. o. 2). Cellarius 197 (1699). Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken / öfver vestliga kullars rand. Rydberg Dikt. 1: 114 (1882). Att ge mjölk vid huvudvärk är skadligt .. Det passar däremot för tvinsjuka personer, om ej febern är allt för stark. Löwegren Hippokr. 1: 317 (1909). Tvinsjuk grönska. Selander Stad. 10 (1926). Kalle stirrade tvinsjukt på Eva-Lotta, medan han frånvarande bjöd Anders en karamell. Lindgren MästBlomkv. 8 (1946). —
-SJUKA. (tvin- 1704 osv. tvine- 1626–c. 1750) (numera mindre br.) sjukdom l. tillstånd som yttrar sig i svaghet l. kraftlöshet; tvinsot; jfr sjuka, sbst.1 1, 2. Tiderus GrLat. 36 (1626). Åsynen av lik vållar tvinsjuka. Landsm. VIII. 3: 383 (c. 1900). Lindfors SjOdlVäxt. 55 (1927; hos planta). Ovisshet, tvivel och tvinsjuka är det öde, som väntar en tro, som söker leva avskuren från den kristna gemenskapens levande stam. Andræ Herdabr. 113 (1937). Östergren (1964). —
-SOT. (tvin- 1681 osv. tvine- 1538–1762) (numera i sht i skildring av ä. förh.) om sjukdom (särsk. lungsot) l. själsligt tillstånd som orsakar försvagning l. borttynande l. utmärgling; äv. i fråga om växt; äv. bildl.; jfr -sjuka o. atrofi, ftisis, trån-sjuka 1. VarRerV 15 (1538). Effter Baad skal man icke äta något hett, heeta Krydder, Röd- eller Hwijtelöök, ty ther effter kommer almennelig gärna Twijnesoot och Köttsens förswinnelse. IErici Colerus 1: 183 (c. 1645). Ett för mycket torrt läge och mager jordmån förorsaka tvinsot och rödved hos träden. Lundström Trädg. 163 (1852). Lungsot, hektik, tvinsot, tärande sjukdom, lungsjuka, tuberkler m. m. äro hos oss de mest gängse benämningarna för en och samma sjukdom, lungtuberkulos eller lungsot. Nilsson Lungsot 5 (1900). Tidningen (greps) av tvinsot och avsomnade efter att under sitt sista skede ha fört en tvinande tillvaro. Publicistklubb. 360 (1924). jfr ryggmärgs-, strup-tvinsot.
Avledn. (†): tvinsotig, adj. som lider av tvinsot. Kempe Graanen 87 (1675). Sjuklig, affallen och tvinsotig. Porthan BrCalonius 81 (1794).
B (†): TVINE-SJUK, -SJUKA, -SOT, se A.
Avledn.: TVINIG, adj. (numera bl. tillf.) om skog l. (del av) växt: som växer med svårighet, tvinande. Ganska glest spridd och tvinig tallskog. Ymer 1961, s. 42 (1832). De veta äfven .. / .. med hvad billighet / Jag stötts på klippan ut, der njuponbusken knappt / I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott. Runeberg (SVS) 6: 112 (1863). Fåtaliga individer (av växten) kunna anträffas .. på ängsbackar .. tviniga exemplar t. o. m. på högre Sesleria-ängar. ASFFlF 42: 269 (1915). SAOL (1998).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content