TYPOGRAF typ1ogra4f l. ty1- l. -ω-, m.//ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer i ä. tid (ss. citatord) med genomgående lat. böjn. UUKonsP 1: 28(1627: typographum, ack. sg.), UUKonsP 4: 77(1651: typographos, ack. pl.).
Ordformer
(förr äv. -graph)
Etymologi
[jfr d. typograf, t., eng. typograph, fr. typographe, nylat. typographus; av TYPO-o. -GRAF. — Jfr TYPOGRAFISK]
(numera i sht i skildring av ä. förh.) person som yrkesmässigt sysslar med typografi, tryckare (se d. o. I 2), grafiker; särsk.: sättare (se d. o. I 6); ngn gg äv. om skapare av typer l. typsnitt. 2SAH I. 2: 265(1801; i förteckning över främmande ord). I Frankrike gaf familjen Etienne i Paris en lång följd af boktryckare, af lärda och eleganta typografer. UB 1: 545(1873). Den förste praktiske typografen var icke tryckare, utan skapare af typer, som kunde användas till boktryck. Hasselquist Boktr. 3(1905). Att sammanfoga de lösa bokstavstyperna till ord och meningar kallas på det typografiska fackspråket att sätta och utövaren av yrket sättare eller typograf. Elge BoktrK 31(1915). Om det var Piraten eller någon företagsam typograf eller någon annan som stavade så vågar man naturligtvis inte säga med mindre än att man läst manuskriptet till Novemberkåseri. SvD 11 ⁄ 12 1997, s. 37.
Ssgr: TYPOGRAF-FÖRBUND. särsk. i uttr. Svenska typografförbundet, ss. benämning på de svenska typografernas fackförbund 1886–1973. 2NF 27: 1077(1918). —
