SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2010  
TÅNG toŋ4, sbst.2, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. tänger täŋ4er.
Ordformer
(tang c. 1580. tonger, pl. 1549–1638 (: skrufftonger). tång (-o-, -nng, -gh) 1538 osv. tänger, pl. (-e-, -nng-, -gh-) 1529 osv.)
Etymologi
[fsv. tang; jfr d., nor. bm. tang, nyisl. tǫng, nor. nn. tong, mlt. tange, fht. zanga (t. zange), feng. tang(e) (eng. tongs, pl.); besläktat med isl. tengja, binda samman, o. feng. getingan, trycka, klämma; av ovisst ursprung. — Jfr TÅNGE, TÄNNLIKA]
1) redskap l. verktyg av metall (l. trä l. plast o. d.) att fasthålla l. klämma åt om l. knipa av o. d. ngt med, bestående av två skänklar, som är korsvis förenade med en led o. som på ena sidan leden utgör handtag som då de förs samman orsakar att de två delarna på andra sidan leden trycks ihop (o. därmed fasthåller osv. ngt); äv. om olika, delvis annorlunda konstruerade redskap med sådan funktion (se särsk. slutet); jfr KLYFT (se KLYFTA, sbst.1 10 a), SAX, sbst.1 II 1 f, 2 a; särsk. i sådana mer l. mindre bildl. uttr. som inte vilja ta i ngt l. ngn med tång, på inga villkor vilja befatta sig med ngt l. ngn, dra ngt ur ngn med tång l. tänger, med ihärdighet l. list l. lock o. pock lyckas få ngn att yppa ngt. HSH 37: 4 (1529). Silfwerkannor til sielfwa Cofféet och miölken; såcker-dosa, tång, och skiedar allt af silfwer, om det skall wara wähl. Hiorter Alm. 1747, s. 27. Det ena smälltstycket lägges i Kolstybbe och det andra sättes i tång, warmes och uträckes. Rinman JärnH 383 (1782). Fram med din tång, jag har tandvärk! Topelius Fält. 1: 12 (1853). Nog är det ändå förskräckligt att man skall vara tvungen att rösta på menniskor som man inte skulle vilja ta i med tång. Vasenius Samkänsl. 44 (1901). (Han var) hal som en gyttjebrottare, svaren fick jag försöka dra ur honom med tång. Expressen 2 ⁄ 12 1993, s. 8. — jfr AVBITAR-, BILJETT-, BÖJ-, FLACK-, HOV-, HÅL-, IS-, KAK-, KNIP-, KRÄFT-, LOCK-, LÖD-, NAGEL-, PIP-, PLATT-, RÖR-, SOCKER-, TEGEL-TÅNG m. fl. — särsk. om sådant redskap osv. utan led, men med två parallella o. fjädrande skänklar, hopfogade med varandra i ena ändan, som då de trycks samman orsakar att de öppna ändarna förs ihop; jfr PINCETT. 2NF (1920). jfr FJÄDER-, SKÄGG-, SOCKER-, SPIRAL-TÅNG.
2) i vissa mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. särsk.
a) om skruvinrättning på hyvelbänk för fasthållande av arbetsstycke, bänktång. Fästande af arbetsstyckena (är) nödvändigt, hvartill de båda tängerna .. tjena. Eneberg Karmarsch 1: 72 (1858). Landsm. XVIII. 1: 4 (1912). — jfr BAK-, FRAM-TÅNG.
b) om kroppsdel hos djur. Myrlejon(en) höllo sten, sand, rutna träbitar eller något annat imellan sin artiga tång, och skyndade sig därmed til sina hemvist. Hasselquist Resa 78 (1750). I kroppens bakända (hos tvestjärten) märkas tvenne bihang, som bilda en vågrätt ställd tång. Tullgren Skadeins. 20 (1906).
Ssgr (i allm. till 1): A: TÅNG-ARM. jfr arm, sbst. III 4 l. SAOL (1950). —
-BETT. särsk. (i fackspr.) rakt bett (se rak, adj. 1 m). SvKennelklT 1903, s. 267. —
(2 a) -BRÄDE l. -BRÄDA. (†) jfr bräde 2. Eneberg Karmarsch 1: 73 (1858). Framför skrufvens ända sättes ett flyttbart bräde – tångbrädet .. – dels för att bättre kunna fasthålla ett arbetsstycke, dels ock för att ej skada detta med skrufven. HbPedSnick. 61 (1890). —
-FLOTA. (†) jfr flota, sbst.1 Flota, eller Tångflota, kallas .. vid tråddragerier en sådan träklots, hvarpå trådsaxen, eller tången, är fästad och löper fram och tilbaka under dragningen. Rinman 1: 499 (1788). —
-FÖRLOSSNING. förlossning varvid fostret dras ut med hjälp av förlossningstång. Hygiea 1839, s. 356. —
-FÖRLÖSA. jfr förlösa 2 o. -förlossning; med obj. betecknande dels modern, dels barnet. Tholander Ordl. (1872). De tångförlösta barnens prognos. FörhLäkS 1928, s. 43. Expressen 8 ⁄ 10 1999, s. 4 (med avs. på modern). —
-HAKE. (tång- 1565 osv. tånge- 1544–1567) särsk. (numera bl. tillf.) om hake som håller samman skänklarna på (smides)tång. VästmHandl. 1544, 2: 2, fol. 133 a. BoupptRasbo 1769. —
-HUGG. (†) jfr hugg, sbst.1 3. Rinman Jernförädl. 242 (1772). Tånghugg kallas på de gröfre sorter af messing- och järn- eller ståltråd de små hackningar, eller intryck, som därpå finnas. Rinman (1789). Björkman (1889). —
-HÅLL. (i fackspr.) om den del av smidesstycke som tång fattar om. Smältstyckena .. kantas, och förses med skäligt tång-håll, då det blir lätt att genast införa dem så, att de på alla sidor omslutas af kol. Åkerman Stångj. 110 (1839). —
-KÄFT. om vardera av de båda gripande delarna hos tång; äv. (o. i sht) sammanfattande, om båda dessa delar; jfr käft 2 o. -mule. TT 1872, s. 140. Vikten av, att .. förbindelsen mellan tången och tandkronan icke får vara fastare än att den tillåter en rotation mellan tångkäftarna och tandkronan. SvVeterT 1941, s. 240. Att forma bakkapporna .. har skett på så sätt, att man med tångkäften gripit tag i sulkanten och böjt ned denna runtom, så att sulan fått en kupad form. Fatab. 1946, s. 117. —
-MULE, äv. -MULA. (†) jfr mule, sbst.2 4 (a), o. -käft. VetAH 1772, s. 149. Tångmula, kallas främsta ändan af en smedjetång, hvarmed det upphettade järnet fattas och hålles. Rinman 2: 170 (1789). —
-ONDULERA, -ing. (förr) ondulera (hår) med onduleringstång. SvD(A) 8 ⁄ 10 1958, s. 16. —
-RING. ring som fästes runt skänklarna på smidestång för att hålla dem samman; jfr -hake o. förten 1, klam 3. Rinman 1: 553 (1788). —
(2 a) -SKRUV. särsk. om bänkskruv. Bänklådan .. (i en hyvelbänk) regleras i sin rörelse fram ock tillbaka genom .. tång- l. bänkskruv. Landsm. XVIII. 1: 4 (1912). —
-TAND. (i fackspr.) särsk. hos häst, om vardera av de två främsta framtänderna i över- resp. underkäken hos häst. Att de 2:ne (framtänder på hästen), som sitta bredvid hvarandra miduti, få namn af första paret, eller tångtänder. Billing Hipp. 130 (1836). —
-VERK. (†) tenalj; jfr sax-verk 2. Wärnskiöld Fortif. C 3 b (1673).
B (†): TÅNGE-HAKE, se A.
Spoiler title
Spoiler content