[jfr d. uf, nor. uff, uf; sannol. av t. uf l. möjl. av fr. ouf (jfr dock Ideforss PrimInterj. 260–63(1928)); av ljudsymboliskt ursprung]
1) ss. uttryck för känslor l. sinnesrörelser av olika slag, ss. missnöje l. motvilja l. rädsla l. överraskning o. d. (jfr FY I, HU I 4, USCH); äv. ss. uttryck för dels: förtjusning (jfr ACK I 4, AH I 5), dels: lättnad; särsk. i uttr. uff otäckingens (se OTÄCKING b). Uff, himmel, si hvad quinnor! Bellman (BellmS) 4: 113(1770). Uff! hvilken gruflig tyngd har fallit från mitt hjerta! Nordforss Matr. 26(1799). ”Herre – uff! Hvem är det?” utbrast hon och for med ett anskri tillbakas. Almqvist Skälln. 66(1838). Nu ville alla ha öl och porter. ”Uff! De smakar bra” sa’ Cajus och sken som solen i sin runda nuna. Vallgren MatGubb. 90(1917). Uff, sån besvärlig väg! Johnson GrKrilon 491(1941).
2) (†) ss. uttr. för hastig rörelse; jfr HUJ, interj. 1, VIPS. Uff! när de vända / Mörsarn på ända, / Movitz! / Hviner kulan blank och varm. Bellman (BellmS) 1: 238(1773, 1790). Att hon tillknöt sjelf riddrägten om mitt lif, knäppte och häcktade – ouff, så det gick! Almqvist GMim. 2: 146(1842).
