ULTRAMONTAN, ul1tramonta4n, sbst. o. adj.; ss. sbst. m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ultramontan, eng. ultramontane, fr. ultramontain; av mlat. ultramontanus, som hör hemma bortom berget (dvs. norr om Alperna), ssg av lat. ultra (se ULTRA-) o. montanus, till mons (gen. montis), berg (se MONTERA). — Jfr ULTRAMONTANISM, ULTRAMONTANSK]
I. ss. adj., särsk. (numera mindre br.): som avser l. utgår från l. hör samman med l. kännetecknar ultramontanismen; jfr ULTRAMONTANSK 2. De förberedande arbetena .. hafva utfallit i ultramontan anda. PT 23/11 1852, s. 3. Boucher var född parisare, kyrkoherde och ett verksamt redskap för Ligans ultramontana agitationer, dem han befrämjat i tal och skrift. Bolin Statsl. 1: 192 (1869). Östergren (1964).
II. (numera mindre br.) ss. sbst.: anhängare av ultramontanismen. Uti den Belgiska konstitutionen blef religionen utesluten från politikens område. Ultramontanerne .. ville derigenom .. bereda sig så mycket friare utrymme för sitt herravälde. Geijer I. 5: 389 (1847). Lamennais var ultramontan; han var fiende icke blott till protestantismen, utan också till gallikanismen, den nationella franska kyrkan. BonnierLittH 4: 60 (1930). Östergren (1964).
