publicerad: 2012
URSÄKTA ɯ3r~säk2ta, äv. ɯrsäk4ta, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, AJGothus ThesEp. 3: 88 (1619), RARP 9: 290 (1664)), -NING (†, Girs G1 162 (c. 1630), VRP 25/2 1719); -ARE (†, Serenius (1734), Carlén Köpm. 2: 107 (1860)).
Ordformer
(orsecht- (-c-) 1593–1648. ursäkt- (uhr-, v(h)r-, -e-, -æ-, -ch-, -ck-, -g-, -tt-) 1587 osv.)
Etymologi
1) (†) förklara l. bevisa (ngn) oskyldig (till brott), rentvå; anträffat bl. i p. pf. Derföre war han och noghsampt, vtaf retten i thenne saak, frikallet vrsechtet och frigiordh. 3SthmTb. 7: 5 (1608). Stiernhielm WgL Ordel. (1663).
2) (medelst anförda skäl) söka förlåtelse för (begånget fel l. försummelse l. klandervärt beteende o. d.); (söka) rättfärdiga l. försvara (se d. o. 3 d); äv. med avs. på person; äv. försvagat, dels: förringa betydelsen av, släta över, dels: be om överseende med l. ursäkt för; äv. refl. (se slutet); förr äv. med obj. som utgörs av att-sats. (Människorna) feller miukare sentenz och doom .. (i det de) alt besköna och vrsäkta medh en wälskan axlenyk, eller medh een förkappat skäärskotning. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 1 a (1587). Danska Sendebuden vhrsechtade thenna saak, på thet bästa sätt the kunde. Girs G1 162 (c. 1630). Då Deputation begiärt företräde, hade tvänne kommit emot dem i trappan och ursäktat, at de ej kunde taga emot Deputation, efter hela Ståndet ej vore tilhopa. 2RARP 15: 295 (1746). (Hon) ägde ingen styrka, hwarken at neka eller ursäkta sitt brott. Ekelund Fielding 18 (1765). Jag förgäter .. att ursäkta mitt långa dröjsmål med detta bref. Runeberg (SVS) 9: 83 (1843). Ett skarpt hugg riktas .. emot hertigen för .. hans taktik att med framhävande av religionsspörsmålet ursäkta sin inkräktning på konungens myndighet. KyrkohÅ 1942, s. 108. Det var en stor skillnad mellan hur hon behandlade honom och hur hon talade om honom, ursäktade honom inför oss andra. Johansson HusFlon 246 (1997). — jfr FÖR-URSÄKTA. — särsk. refl.: urskulda sig, be om ursäkt (för ngt); särsk. i uttr. ursäkta sig med ngt, ange ngt ss. (skäl för) ursäkt (äv.: skylla på ngt); i sht förr äv. i förb. med att-sats; förr särsk. i uttr. ursäkta sig (i)från ngt, med en ursäkt undandra sig l. komma ifrån ngt. Med förnemde rådzpersoner wele .. (ständerna) platt ingen gemenskap hafue .. för ähn de noksamligen seg .. inför opartijske domare orsechtad hafue. RA I. 4: 676 (1598). Är Gudh mitt wittne medh hwadh möda, troheet, beswär och omkostnadh, iag dätta förmynderskap har företrädt och förwaltat, då Hr Jahan i Swartarp och heela slächten der ifrån sig uhrsächtade. VDAkt. 1708, nr 42. Jag (stod) vp af stolen, vhrsäcktade mig, at jag henne så kännelig giordt. Humbla Landcr. 564 (1740). (Lantmarskalken) ursäktade sig med illamående och skickade tvänne af sekreta utskottets ledamöter i sitt ställe. Malmström Hist. 4: 183 (1874). Hansson hade ursäktat sig med att han måste läsa igenom ett brådskande PM. Mankell Villospår 61 (1995).
3) betrakta l. förklara (ngn) ss. icke (längre) skyldig (till) l. ansvarig (för begånget fel l. försummelse o. d.), rättfärdiga; förlåta, tillge; äv.: ha fördrag l. överseende med; äv. dels med sakobj. (se a), dels abs. Ändoch Joseph .. tå han märckte att hon war haffuande, hade wel en mistancka om henne, doch orsechtade Ängilen Mariam. PJGothus Martini 222 (1608). Hwar någhon vthsänder at studera eller wandra, begåfwe sigh .. til the Papister eller til Påland, och en hans Wän eller Förwant owetandes (om det) .. besökte honom medh åhrlige Breff eller Budh, tå må han wara vhrsächtat och entskyllat. Schmedeman Just. 168 (1617). Jag .. förmodar mig skäligen kunna ursäcktas, om jag råkat gå wilse på en så obanad wäg. Sahlstedt CritSaml. 142 (1759). Andre ursäktade Menigheten och kastade skulden på Patricierna. Kolmodin Liv. 2: 63 (1832). Jag tänker inte bara på patienterna som ju är ursäktade, utan på alla de där som begagnar varje tillfälle att så draktänder och sarga vårt livsförtroende. Siwertz Tråd. 79 (1957). Mamma strävade alltid efter att förstå och ursäkta. Fredriksson Anna 325 (1994). — jfr O-URSÄKTAD. — särsk.
a) förlåta (begånget fel osv.); äv.: ha fördrag l. överseende med; tolerera; äv. med sakligt subj.: försvara l. medföra upprättelse för (ngt). RA I. 3: 161 (1593). At giöra stort ståt med then döda vsla kroppen, stor och onödig bekostnad (vid begravningen), si thet kan icke vrsechtas, mykit mindre berömmas. Swedberg Ungd. 282 (1709). Man kan ursäkta, om en Figurantska under en procession smilar åt någon i Orchestern. Kellgren (SVS) 4: 217 (1781). (Brevet) var adresserat till dig, men jag bröt, vilket du kanske ursäktar. Bergman JoH 232 (1926). Endast ett verkligt behov av ett så centralt läge skulle kunna ursäkta den nuvarande placeringen av de oursäktligt hemska skjulen och upplagen. DN(A) 7/6 1964, s. 9.
b) i imper., ofta ss. inledning till en fråga l. invändning l. ett inpass o. d.: ha överseende med (ngn l. ngt), ta inte illa upp (för ngt), förlåt; särsk. dels i förb. med att-sats, dels i förb. ursäkta mig. O Gudinna! ursächta min smärta och at jag nu eij annat förmår än bedröfwa mig. Ehrenadler Tel. 20 (1723). Ursäkta, men ni talte om en sång om murgrönan. Backman Dickens Pickw. 1: 87 (1871). ”Ursäkta, hvem är den der herrn?” frågade jag någon. Wijkander OSam 8 (1875). Ja, ursäkta mig att jag säger det rent ut, men du har alltid varit på tok för spak emot henne. Gustaf-Janson ÖvOnd. 63 (1957). Ursäkta, sade han. Förlåt att jag stör syster. Jersild BabH 234 (1978).
Avledn.: URSÄKTAN, r. l. f. (†)
1) (†) till 2: handlingen att med ord ursäkta sig, ursäkt (se d. o. 2); särsk. i sådana uttr. som göra ngns ursäktan hos ngn, framföra ngns ursäkt till ngn. RA I. 4: 490 (1598). Brodhervenligen begärandes att M(in) K(äre) B(rode)r ville göra min och mine medcollegers uhrsechtan hoss H. K. M:tt att dett hafver gåth så långhsampt till. OxBr. 5: 267 (1624). Swar afgår med uhrsäcktan till des h. Räntem:n och Secreteraren komma hem. UUKonsP 21: 187 (1695).
2) (†) till 3: handlingen att ursäkta ngn, förlåtelse l. tillgift, ursäkt (se d. o. 3). VDAkt. 1699, nr 470. Om .. därwid kan wara fehlat, beder jag ödmiukelig om gunstigste uhrsächtan och förlåtelse. VDAkt. 1731, nr 130. —
URSÄKTBAR, adj. (numera bl. tillf.) till 3: ursäktlig. Möller (1790). I förfinad form – men för den stränge moralisten därför icke mer tilltalande eller ursäktbart – möter njutningslivet hos de övriga samhällsklasserna. SvFolket 6: 297 (1938). jfr o-ursäktbar. —
URSÄKTLIG, förr äv. URSÄKTELIG, adj.; adv. -t. (-elig(h) 1651–1807. -lig 1790 osv.) till 3, om ngt sakligt: som kan ursäktas, förlåtlig (jfr ursäktbar); äv. närmande sig bet.: skälig l. befogad; förr äv. om person: som (kan) undantas. Endock be.te Anders Swensson är så lithen och vngh, att han synes vhrsäckteligh ifrån dödzstraff effter werdzligh Lagh: Lickwäll (osv.). SagSed 1936, s. 31 (1651). Vanligt är .. att en Auctor framställer denna gärning (att rymma till sin älskare), om icke som lastbar, åtminstone något vådlig .. blott ursäktlig af nöden och passionens förblindelse. Kellgren (SVS) 5: 253 (1793). Ingenting tyckes vara mer ursäktligt än att anse .. berättelsen om Magernas stjerna såsom en from utsmyckning för att förhärliga Jesu födelse. Agardh ThSkr. 2: 39 (1842, 1856). Detta (att misstolka bevismaterial) kunde vara förklarligt, om än knappast ursäktligt. DN(A) 20/1 1964, s. 2. jfr o-ursäktlig.
Avledn.: ursäktlighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) förhållandet att vara ursäktlig. Leopold 3: 468 (1802). jfr o-ursäktlighet.
Spoiler title
Spoiler content