SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2014  
VANNA van3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(vanna (w-) 1538 osv. wann c. 1730. wanne c. 1580)
Etymologi
[fsv. vanna; av mlt. wanne, äv. wan, av fsax. wan, liksom fht. wanna (mht. wanne), mnl., nl. wan av lat. vannus, besläktat med ventilare, utsätta för vinden, äv.: rensa säd, till ventus, vind (se VIND, blåst). — Jfr VANNA, v.]
1) (förr) trågliknande handhållet träfat med vilket säd rensas från agnar, damm o. d. gm att kastas upp i luften så att lättare beståndsdelar förs bort av vinden; jfr DRYFT-TRÅG; äv. i utvidgad anv., om (enklare) sädesrensningsmaskin. VarRerV 43 (1538). På wårt språk kallas Dryptelen Wannan med hwilcken man kastar Kornet från Agnarna. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 586 (1689). Sen rågen rengjord war med skofflar, reslor, wannor, / Då fecks der slösäd ock till tre a fyra kannor. Livin Kyrk. 88 (1781). I smått verkställes vanning uti en vanna .. , ett kärl af ungefär en flat båts skapnad, och vanligtvis af trä. Nyblæus Pharm. 59 (1846). På logen, där vannan började arbeta med sitt kombinerade blåsande och sållande. Suneson GGrund 152 (1926). — jfr FLÄKT-, SKÄPP-, STALL-, SÄDES-VANNA.
2) (utom i a o. b numera mindre br.) tråg l. kar; särsk.: kar för bad. CivInstr. 16 (1547); möjl. till 1. Besynnerligh thet (bad) som skeer i Wannor, thet bringer Sömpn och lättar ens Kropp. Palmchron SundhSp. 319 (1642). Svårligen kunna snygghet och frisk luft uti badhus bibehållas .. när vattnet skall bäras en längre väg till vannan, och denna .. intet beqvämligt aflopp äger. Engeström PVetA 1815, s. 19. Spillvattnet .. upptages .. i en .. öppen hög och rymlig vanna. Tegnér LundUniv. 275 (1897). Användas vannor eller större kernor, så att all grädden kernas tillsammans, kan också kernmjölk användas för att fylla bristen i syrningsmedlet. TLandtm. 1900, s. 906. Till såväl kar som vannor böra finnas passande lock. LB 3: 473 (1905). Vid framställning av löpeost föres mjölken över i stora ostkar eller vannor, vilka i regel uppvärmas med ånga. Bolin VFöda 185 (1933). — jfr BAD-, OST-, SYR-, SYRNINGS-VANNA. — särsk.
a) kem. o. fys. om kärl för kemiskt l. fysikaliskt bruk; särsk. i fråga om gasuppsamling. Vanna kallas det kärl hvari man vid gasförsök har det vatten eller qvicksilfver, hvaröfver gasen skall uppfångas. Berzelius Kemi 3: 371 (1818). Vannor av stengods för galvaniska bad m.m. KatalRGrave 89 (c. 1938). — jfr GAS-VANNA.
b) tekn. bassängliknande behållare för glasmassa (använd vid massproduktion av enklare glas); äv. i utvidgad anv.: ugn i vilken glasmassa upphettas, vannugn. TT 1872, s. 240. Mellan pottorna .. inställas i ugnen s. k. vannor, eller låga, rektangulära kärl af eldfast lera, i hvilka glasmassan .. med slefvar uppöses ur deglarna. NF 5: 1265 (1882). Sedan glassatsen blandats och tillsatts med ”krossglas”, smältes den i degelugn eller vanna. SvGeogrÅb. 1931, s. 67. Förr eller senare måste företaget investera i en ny vanna, smältugn för glas. NTeknik 1973, nr 31, s. 9. — jfr GLAS-, SMÄLT-VANNA.
Ssgr: A: (1) VANN-MAKARE. (vann- 1814, 1828. vanne- 16691749) (†) person som (yrkesmässigt) tillverkar vannor. Wanne- Korge- Sijl- och Sållmakare. Risingh KiöpH 94 (1669). Heinrich (1828).
(2 b) -UGN. (vann- 1872 osv. vanne- 1885) (numera bl. tillf.) ugn för framställning av glasmassa, vanna. TT 1872, s. 241. Ugnen är .. en så kallad vannugn, der glasmassan smältes på ugnens botten och ej i särskilda deglar. SDS 1900, nr 51, s. 2.
B (†): VANNE-MAKARE, -UGN, se A.
Spoiler title
Spoiler content