SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VEN ve4n, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (NE (1996), osv.), äv. -er (LoW 1911, osv.) ((†) -or Weste 1: 1160 (1807)).
Ordformer
(förr äv. hv-, hw-, w-, -ee-)
Etymologi
[sv. dial. ven(a), långt, smalt gräs, Agrostis, motsv. d. hvene, hvin, nor. (dial.) kvein, äv. med bet.: smalt grässtrå; jfr sv. dial. (h)ven, sidländ mark, slåtteräng; jfr äv. det sannol. från nordiska spr. lånade (m)eng. whin, ärttörne; av ovisst ursprung]
bot. ss. benämning på vissa gräs(arter); särsk. (o. utom i vissa ssgr numera bl.) om gräs av släktet Agrostis Lin., i pl. äv. om släktet; förr äv. ngn gg liktydigt med: vippa (på gräs). Skrijn hårdwalsblandad fnuggwall med hven ibland. Sernander LöfängBjärkSäb. 30 (cit. fr. 1697). (Gräs)Strået war quarters långt. Hwenen (panicula) war ihopdragen, smal, rödachtig, åt en sida bögd. Linné Öl. 15 (1745). Agrostis Capillaris, Fält-Hven .. Denna Hven är et ibland våra finaste grässlag, men förändrar sig mycket, efter jordmån och växtställe. VetAH 1787, s. 245. NE (1996; i pl., om släktet). — jfr BRUN-, HUND-, KRYP-, KÖSE-, LUKT-, NIP-, PIP-, RÖD-, RÖR-, SLÖJ-, STOR-VEN m. fl.
Ssgr (bot.): VEN-ART. jfr art 8 a α. Hellström NorrlJordbr. 499 (1917). Bland gräsen (i lövskog) märks hundäxing, ven- och gröearter. BokNat. Liv. 169 (1951).
-GRÄS. gräs av vensläktet, ven. VetAH 1761, s. 51. Grässkördar hufvudsakligen af hvengräs, hvilket, uppblandadt med styfmorsblommor och åkerkullor, gaf ett sparsamt hö. LbFolksk. 227 (1899).
-HAVRE, förr äv. -HAVRA. gräset Trisetum subalpestre (Hartm.) Neuman. Nyman FanerogFl. 28 (1873).
-SLÄKTE(T). grässläktet Agrostis Lin., venar. Hvenslägtet .. igenkännes med 2-skaligt och enblommigt blomfoder, hvars skal eller agn äro spetsiga. SvBot. nr 286 (1805).
Spoiler title