VERSIFIKATÖR vær1sifik1atœ4r, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. versifikator, eng. versificator; av fr. versificateur, av lat. versificator, till versificare (se VERSIFIERA)]
(i fackspr.) person som diktar l. författar (rimmad) vers; jfr VERS-MAKARE. Thorild (SVS) 1: 470 (1782). Jag vet .. att det aldrig funnits någon verkelig poët som ej tillika varit en stor versificateur, ehuru satsen ej gäller omvändt. Tegnér Brev 2: 219 (1822). Barthélemy står blott i andra ledet af Frankrikes poeter, men är kanske den förste bland dess versifikatörer. Böttiger 6: 239 (1836). Såsom latinsk versifikatör må Wivallius ej ens anses som medelmåttig. BL 21: 55 (1855). Som versifikatör är .. (Ovidius) en virtuos, under vars händer allt blev elegant vers. DN 15/6 1970, s. 4.
