VI vi4, sbst.1, förr äv. VE, sbst.3, n. (Fornv. 1915, s. 242, osv.) ((†) r. l. m. l. f. Peringskiöld MonUpl. 210(1710)); best. -et; pl. -n. Anm. Formen ve föreligger ännu i veum, urspr. dat. pl., i det i sin helhet från ä. isländska källor lånade uttr. varg i veum (se VARG 1).
Ordformer
(ve (w-) 1712–1948 (: veband). vi (w-, -j) 1710 osv.)
Etymologi
[runsv. vī, fsv. vi (endast i ortnamn); motsv. rundan. we (fd. wi (endast i ortnamn), Wæ (som ortnamn)), fvn. vé, fsax. wīh, feng. wēoh, wig, gudabild; sannol. till ett adj. motsv. got. weihs, helig, fht. wīh (t. weih- i ssgn weihnachten); till den rot som äv. föreligger i lat. victima, offerdjur, sanskr. vinákti, frånskiljer, silar, skiktar; i nysv. upptaget ss. lån ur ä. källor (l. ortnamn). — Jfr VIGA, VIRAK]
(i sht i fackspr.) (hednisk) kultplats, helig plats, helgedom. Peringskiöld MonUpl. 210(1710). Ett gemensamt namn för offerplatserna var vi, helig ort. Hildebrand Hedn. 240(1872). I (gudinnan) Nerthus’ hov, i askarnas mumlande vi. Spong LärkL 9(1929).
Ssg (†): VE-BAND. [jfr fvn. vé-bönd] jfr band, sbst.1 1. Ihre(1769). Där domstolen var satt var en slät vall, och runt kring vallen voro i ring nedstuckna hasselstänger och mellan dem funnos snören. De kallades veband. SkrVSocLd 33: 36(1948).
SAOB
