[sv. dial. vija; jfr isl. hvía, tjuta, ge ifrån sig vinande ljud, fht. hweiōn (mht. weien, t. wiehern); parallellbildning till VINA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skria l. tjuta; äv. närmande sig l. övergående i bet.: beklaga sig l. jämra (sig). Arvidi 105(1651). Härpå steg hon op på gålfwet, hwijade, greet och knäpte. Cavallin Herdam. 1: 353(1706). Det är endast svaga sinnen som jemra sig, via och tjuta. Tegnér Brev 9: 294(1840). Några vipor kastade och viade över sina ungar. DN(A) 30/12 1962, s. 4.
SAOB
