SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VIKARE vi3kare2, sbst.2, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. w-, -ij-)
Etymologi
[avledn. av VIK, sbst.2, med syftning på att sälen vintertid uppehåller sig i vikar]
zool. om (individ av) arten Pusa hispida Schr. (tidigare ansedd ss. hörande till släktet Phoca), ringsäl, viksäl. Forsius Phys. 154 (1611). Wikarn, som mäst håller sig in uti wikar, är mindre, och nästan trinner, mörkgrå. Broman Glys. 3: 559 (c. 1740). Under tre dagar stupade för våra skott 31 vikare. LfF 1898, s. 54. I Bottniska viken finnas tvänne själarter, gråsjälen och vikaren. Västerb. 1923, s. 74. Vikaren lever till skillnad från knubbsälen och gråsälen i huvudsak solitärt. JägUppslB 497 (1989). — jfr HAVS-, LÅNG-, SMÅ-, STOR-VIKARE m. fl.
Ssgr (zool.): VIKAR-, äv. VIKARE-KUT. vikares unge; jfr kut, sbst.3, o. -unge. Den nyfödda gråsjälskuten har en längd af ungefär 1 meter .. Vikarkuten är knappt hälften så stor. FoFl. 1921, s. 250.
-SÄL, förr äv. -SJÄL l. -SKÄL. vikare. Verelius (räknar upp) 7 slag (av sälar) .. Men här å orten finnas nu allenast try, näml. Grå-siälar, Wikar-siälar och Morungar. Broman Glys. 3: 558 (c. 1740).
-UNGE. jfr -kut. VetAH 1757, s. 194. Färskt kjött af unga Sälar, i synnerhet de som kallas Wikare ungar, smakar som godt fett lambkjött. Rothof 530 (1762).
Spoiler title
Spoiler content