publicerad: 2017
VIK vi4k, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en (Verelius Gothr. 25 (1664) osv.) ((†) -a Dahlstierna (SVS) 1: 165 (c. 1700)); pl. -ar (Schroderus Comenius 74 (1639) osv.) ((†) -er Teitt Klag. 156 (1556), Broman Glys. 1: 23 (c. 1730); -or Hernquist Hästanat. 2 (1778)).
Ordformer
(förr äv. w-, -ij-)
Etymologi
[fsv. vik; jfr d. vig, fvn. vík, mlt. wîc, feng. wīc (eng. wick); till VIKA, v.2 — Jfr VIKARE, sbst.2]
1) om av insjö l. hav bildad (mer l. mindre långsmal) inskärning l. inbuktning i land; särsk. mer l. mindre bildl. (jfr 2), i det allittererande uttr. vän i viken, se VÄN, sbst.; jfr BUKT 4, FJORD, GOLF, sbst.1 The wordho warsze ena wijk, j hwilken en strandh war. Apg. 27: 39 (NT 1526). Östan till så inskiuter een wijk uthaf haffwet. Bolinus Dagb. 71 (1676). Wikar och Hamnar äro få omkring Skåne. Linné Sk. V (1751). Klar låg himlen öfver viken. Fröding Guit. 16 (1891). Ett ”sillberg”, som rusat in i en trång vik, stänges helt enkelt inne där med en not tvärs över viken. Koch AntHav. 196 (1918). Jag ser trötta män, vita av kalkdamm, dra upp sina roddbåtar i viken. Martinson BakSvenskv. 78 (1944). — jfr FISKE-, FJORD-, INSJÖ-, LUGN-, MYNNINGS-, SALTSJÖ-, SIDO-, SMÅ-VIK m. fl.
2) i allmännare l. oeg. l. bildl. anv. av 1, om inskärning l. inbuktning l. inskjutande parti som påminner om en vik (i bet. 1); förr särsk. om hålighet i kroppsdel; jfr SINUS 2. Möller PrincBot. 31 (1755). Vikar (sinus) äro rundaktige inskärningar, som dela bladets medlersta del .. uti flera parter. Euphrasén LinnéTermBot. 18 (1792). Wikar (Sinus) kallas widlöftiga och täckta utholkningar i benen, hwilka hafwa en trång utgång. Florman Anat. 1: 25 (1823). De djupa vikarna vid hårfästet. Lindqvist Stud. 226 (1906). Jag .. drog rockkragen tätare om mig, gjorde en lugn vik innanför tyget. Tunström Julorat. 8 (1983). — jfr ARM-, BLOD-, KÄK-, MUN-, NÄBB-, OK-, OKBENS-, PANN-, PYRAMID-, SADEL-VIK.
Ssgr (till 1): VIK-BOTTEN. (i sht i Finl.) om innersta delen av en vik; jfr botten I 4. Tavaststjerna Aho Folkl. 40 (1886). Båten .. (fortsätter) den återstående 4 km långa sträckan till vikbottnet mellan höga, skuggiga stränder. Ramsay VägvFinl. 186 (1905). —
-SÄL, äv. -SJÄL l. -SKÄL. (vik- 1872 osv. vika- 1904) (numera bl. ngn gg) vikare; jfr vikar-säl. Tholander Ordl. (1872). Rydling hade skjutit två gråsälar och en vikasäl. Rönnberg Brovakt. 105 (1904). —
-VAL. i sht zool. om fenvalen Balaenoptera acutorostrata Lacép. Vik-Hvalarna äro små Hvalar, med hvita barder, och som uppehålla sig mest i vikarna vid de länder, som gränsa till norra oceanen. Nilsson Fauna 1: 632 (1847).
Avledn.: VIKIG, adj. (numera bl. tillf.) till 1, 2: som innehåller l. består av vikar l. har form av en vik, inskuren l. inbuktande. Möller PrincBot. 32 (1755). Näsbororne äro .. Vikige, Sinuatæ, med en utstående flik inuti. Retzius Djurr. 121 (1772). Vid Mälarens vikiga strand. Ridderstad SDikt. 1: 385 (1855).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content