VIN vi4n, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. vin, till vina, para sig (om fåglar), motsv. nor. dial. vina, dets., nyisl. vínast, dets.; sannol. till den rot med bet.: sno, böja, fläta, som äv. föreligger i VIDE, sbst.1; jfr LMoberg i NoB 1949, s. 136 ff.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om fåglars parningslek (jfr LEK, sbst. 6); äv. om spelplats (se d. o. 1). Med jägeriet låg han i ständig strid, ty Ollila åverkade skogen på kronans mark, han fällde tjädertuppen på ’hvinet’ (spelet) och stack älgen med spjut vid juletid. Hemberg ObanStig. 9 (1896). Tjädern spelar som bäst, och Filip Hilduinen känner till ett präktigt vin ett stycke uppefter ån. Lindholm Finnb. 121 (1908). (Skogsdjuren) nämnas .. i de gamla sägnerna med särskilda namn såsom: .. ”vinherrn” = största tjädertuppen på ’vinet’ eller leken, o. s. v. Modin Sagov. 8 (1926). — jfr TJÄDER-VIN.
SAOB
