VIOLENT, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr ä. d. violent, eng., fr. violent; av senlat. violens (gen. -entis), till violare (se VIOLERA). — Jfr VIOLENTIER]
(†) våldsam l. kraftfull. Att I behollen borgeriet i een godh humor, och att dhe icke igienom violente processer måtte altereres eller blifua vedervillige. AOxenstierna 4: 509 (1629). (Döden) är antingen naturlig .. Eller är en Violent dödh, emot Naturens lopp, på ett wållsamt wijsz tilskyndat. Isogæus Segersk. 1164 (c. 1700). Jag skulle ejhäller råda M. K. Broder att bruka det på Hennes Kongl. Höghet, som det är violent och narcotiskt medicament. Linné Bref I. 5: 115 (1763). En gamal officer ser den brotsliga i handen och swärier, att han dör ingen violent död. Linné Nem. 123 (c. 1770; uppl. 1968). Ekbohrn (1904).
