publicerad: 2017
VIOL viω4l, sbst.3, förr äv. FIOL, sbst.4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er (GripshR 1551 osv.) ((†) -ar 2LinkBiblH 4: 84 (c. 1550)) l. FIOLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(feijel 1697. fiol (ph-, -ij-, -oh-, -oo-) 1538 (: fiolfärga)–1915. fiola 1602–1866. fiole c. 1580. fiole- i ssgr 1555 (: fiolebrune)–1875 (: fiolebrunt). fioll (-ij-, -å-) 1552 (: fioll bruntt)–1673 (: fijollbrunt). viol (w-, -ij-, -oo-) 1556 osv.)
Etymologi
[jfr fsv. viole bladh, d. viol, nor. fiol, mlt. viōle, vῑole, f., mht. viol, viole (t. viole); av lat. viola, möjl. via ffr. viole; besläktat med gr. ἴον. — Jfr JOD, sbst.2, LÖVKOJA, sbst.2, VIOLETT, sbst.]
individ l. art av växtsläktet Viola Lin.; särsk. dels om Viola odorata Lin., luktviol, dels om Viola tricolor Lin., styvmorsviol; i pl. äv. om släktet. 2LinkBiblH 4: 84 (c. 1550). (Läkemedel görs) vthaff Borrago, Oxetunge, Roser och blå Violer, Sucker aff hwart ett Lodh. Berchelt PestOrs. C 6 a (1589). (Violsocker) beredes lijka som Rosensocker .. och tages til hwart Pund Fioler tw Pund Socker. IErici Colerus 1: 225 (c. 1645). Rätt upwäxande H. Trefaldighets Blomster, Styfmodersört, wilde Fioler med 3 Färgor. Bromelius Chl. 121 (1694). Omkring den höga Violen flyter en balsamisk ånga. SvMag. 1766, s. 491. Huru stor oredan ock är om de gamles Violæ, tror jag at de fläste haft för ögnamärke Äkta Fioler, Viola odorata L. fastän också andra blommor förekomma under samma namn. Retzius FlVirg. 200 (1809). Violer är ett ändå säkrare vårtecken (än snödroppar). Hufvudstadsbl. 26/3 2009, s. 24. — jfr BLÅ-, BUSK-, FJÄLL-, LUKT-, MARS-, SKOGS-, STYVMORS-VIOL m. fl. — särsk.
a) [jfr d. bly viol; med tanke på violen ss. symbol för blygsamhet o. ödmjukhet i kristen tradition] i sådana uttr. som en blyg viol; äv. (o. i sht) bildl., om blyg person. En blomma han ger / .. åt betraktelsens vän / En blyg viol. Stagnelius (SVS) 2: 135 (c. 1820). En del fotbolls- och ishockeyproffs har varit blyga violer då de lämnat Sverige men formats till världsvana gentlemän under sina år utomlands. DN 8/2 1987, TVBil. s. 10.
b) i utvidgad anv., om växt l. växtdel som till utseende l. doft l. användningsområde anse(tt)s påminna om viol; särsk. dels ss. senare led i ssgrna GÅRDS-, LACK-, MÅN-, NATT-VIOL m. fl., dels ss. förled i ssgr, särsk. VIOL-ROT. Gola, hwijta och brwna Fioler, hwilka man ock så kallar Leucoion Dioscoridis, album Luteum och Purpureum. PJGothus Martini 89 (1608). Bredbladuga fioler eller Månefrö. Rudbeck d. ä. HortBot. 18 (1685).
Ssgr: A: VIOL-ALG. (numera mindre br.) om violstensalg. Krok o. Almquist Fl. 2: 95 (1907). (Luftalgen) Ch. jolithus bildar ett rödt öfverdrag på stenar, som vid fuktning blir violdoftande (violalg). 2NF 16: 1279 (1912). —
-ANILIN. (†) Violanilin .. (dvs.) Mörkt pulver, som med violett färg löses i alkohol. Blomstrand OrgKemi 188 (1877). Ekenberg o. Landin (1894). —
-BLOMMA. (viol- 1690 osv. violen- 1690 (: Violen-Blomma Gallerie)) viol; äv. om blomblad från viol; jfr -blomster. Plåcka Viol-blommor ifrån deras Knappar, och stöt dem uthi een Mortel. Rålamb 14: 136 (1690). En Bäck, hwars strander woro med Roser, Violblommor, Lillior och många .. andra wälluchtande Blomster beprydde. Ehrenadler Tel. 796 (1723). —
-BLOMSTER. (viol- 1695 osv. viole- 1578–1642. violen- 1613–1730) (numera bl. tillf.) violblomma; förr äv. om avkok på blomblad från viol (använt ss. läkemedel); jfr blomster 2. BOlavi 111 b (1578). Dricker man Fiole Blomster, eller hennes Lagh medh Watn, tå är thet gott för Lungesoot. Månsson Ört. 23 (1642). DN 24/1 2015, s. 31. —
-BLÅ. (viol- 1737 osv. viole- 1589) som har den blålila färg(nyans) som utmärker Viola odorata Lin.; jfr -brun, -färgad o. violett-blå. Fioleblåt kartech (dvs. ett slags sidentyg). KlädkamRSthm 1589 A, s. 15 a. De violblå ögonens oskuldsskimmer. Siwertz Tråd. 53 (1957). —
-BRUN. (viol- 1552 osv. viola- 1563–1602. viole- 1555–1871. violen- 1566–1672) (numera bl. tillf.) som har i lila skiftande brun(röd) färg; förr sannol. äv.: violblå (jfr brun 3); jfr -färgad o. violett-brun. Fioll bruntt siden. G1R 23: 419 (1552). Det violbruna håret spreds på böljan. Strindberg SvÖ 3: 309 (1890). jfr karmosin-violbrun. —
-BUKETT. jfr bukett 2. Heidenstam End. 192 (1889). I handen håller gubben en violbukett. Sjöman Lekt. 344 (1948). —
-DOFT. jfr doft II 3 o. -lukt. Jag behöfver (i fråga om luktämnen) blott erinra om .. jonon (violdoften). KemT 1900, s. 125. —
-ESSENS. (viol- 1871 osv. viole- 1755) essens av viol(blomma). HovförtärSthm 1755, s. 2888. För att t. ex. erhålla 1 kg. violessens måste man utgå från 33.000 kg. violblommor. Bolin OrgKem. 208 (1925). —
-FÄRG. (viol- 1538 osv. violen- 1720) jfr färg, sbst.1 1. VarRerV 21 (1538). Rödt och himmelsblått gör Violen-färg. Lindestolpe Färg. 11 (1720). —
-FÄRGAD, p. adj. som har violfärg; jfr -blå, -brun, -morad o. violett-färgad. HH 1: 24 (1543). Hafvet låg och glänste under den blå himlen, grönt och violfärgadt. Rosenius Himmelstr. 199 (1903). —
-KÖRTEL. [jfr t. violdrüse, eng. violet gland] zool. jfr körtel 1 b. Sundevall ÅrsbVetA 1845–50, s. 146. Violkörtel (dvs.) en grupp svanskörtlar med tydlig violdoft som bl. a. finns hos räv, utter och katt. JägUppslB 593 (1989). —
-MORAD, p. adj. (viol- 1660–1673. viole- 1671) (†) violfärgad. 76 al fiohlmurt Tafft till foder. HusgKamRSthm 1660–73 A, s. 265. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 9 (i handl. fr. 1671). —
-MOSSA. (†) om violstensalg. Mäst all Sten-mosza färgar, ty Viol-moszan, som giör viol-stenen röd, färgar högguhlt, om man gnuggar honom mot en Handske. Linné Gothl. 30 (1745). Dalin (1855). —
-OLJA. (viol- 1642 osv. viole- 1589–1675. violen- 1613–1748) (i fackspr.) olja framställd av violblomma l. violrot; jfr -rots-olja. Berchelt PestOrs. G 5 b (1589). Blommorna av luktviolen .. extraheras också, men det är att märka, att större delen av den viololja, som går i handeln, härstammar från s. k. violrot. Simmons Jönsson 399 (1935). —
-PULVER. (i fackspr.) pulver berett av torkad viol(blomma) l. violrot; jfr -rots-pulver. Rålamb 14: 86 (1690). —
(b) -ROT. (viol- 1638 osv. viola- 1580–1675. viole- 1578–1680) (i fackspr.) om (torkad o. violdoftande) jordstam av Iris germanica Lin., i sht ’Florentina’, äv. I. pallida Lam.; förr äv. allmännare, sammanfattande om dessa växter; jfr florentiner-rot, iris-rot, lilje-rot, oliv-rot, svärdslilje-rot. KryddRSthm 1578, s. 2. Iris .. Blåå Swerdzlilia, Fiolroot, Blåå Lilie root. Franckenius Spec. C 4 a (1638). Violrot .. äro de torkade rötterne af Iris florentina, som växer i södra Europa. Almström Handelsv. 271 (1845).
-olja. jfr viol-olja. Ekenberg o. Landin (1894). Iris- eller violrotsolja, som destilleras av rotstocken begagnas till parfym i stället för den äkta viololjan och till förfalskning av denna. Simmons Jönsson 407 (1935).
-pulver. jfr viol-pulver. AHB 54: 85 (1871). Maskäten violrot .. hvars maskhål äro dolda medelst ingnidning af violrotspulver. Grafström Kond. 323 (1892). —
-SAFT. (viol- 1706 osv. viole- 1675. violen- 1672–1706) ur viol utvunnen saft (se d. o. 1); förr särsk. om sådan saft använd ss. läkemedel l. reagens; äv. om saft (se d. o. 2 a) med viol ss. viktig ingrediens. Itt skönt medel för fallandeSooten .. en blå ViolenSafft. Utterman Ertmann C 4 a (1672). Det som af .. (ämnena) löst är, antingen coagulera eller præcipitera, giöra viol-saften gräsgrön, och lackmus något blåare. UHiärne Förb. 32 (1706). Violsaft, lavendelsaft, kastanjemjöl, kastanjelikör, honung och marmelad. AB 10/4 2004, s. 22. —
-SIRAP. (viol- 1674 osv. viole- 1589–1673. violen- 1613–1741) jfr sirap 1 o. -saft. Berchelt PestOrs. G 7 b (1589). Violen sirup blef något grönachtig. UHiärne 2Anl. 280 (1706). Han anskaffade fiol-sirap med canderad pomerantz. Strindberg SvÖ 3: 222 (1890). —
-SOCKER. (viol- 1749 osv. viole- c. 1645. violen- 1613) socker blandat med finfördelade violblad. (I ett reseapotek bör finnas) Violen och Cichorij Zucker .. för törst, kräkiande och myckin stoolgång. Chesnecopherus RegIter F 1 a (1613). Violen är en ibland de mest värderade plantor, särdeles för dess myckna bruk i Sorbet, som göres af Viol-socker. Arnell Moore LR 2: 115 (1830). —
-STEN. om sten täckt med violstensalg; förr äv. om violstensalg. En grå och rödachtig gråstens art, hwilken uti wärmen, eller med warmt win och watten befuchtad, luchtar starckt efter Viol-blommor, och derföre Viol-sten heter. Bromell Berg. 43 (1730). Allmänhetens uppmärksamhet har .. (denna alg) ådragit sig på grund af den angenäma lukt, som isynnerhet om den torkas och gnuggas, utvecklas, till följe hvaraf den äfven erhållit namnet ”violsten”. Fries Växtr. 276 (1884).
Ssg: violstens-alg. benämning på den röda, violdoftande, på sten växande luftalgen Trentepholia iolithus (Lin.) Wallr.; jfr viol-alg, viol-glunga, viol-mossa. Krok o. Almquist Fl. 2: 96 (1932). —
-TRÄ. benämning på olika ådrade träslag (som skiftar i violett), använda till finare snickeriarbeten o. d. (jfr jakaranda 2); särsk. (o. numera bl.) om trä från (det i Australien växande) trädet Acacia homalophylla A. Cunn. ex. Benth. Holmberg 2: 1031 (1795). Violträ .. är ett australiskt trädslag, som äger en ljusbrun, starkt violdoftande ved. Sörlin Växtv. 310 (1927). —
-VATTEN. (viol- 1697 osv. viole- 1642–1650) jfr vatten 1 a ε. Månsson Åderlåt. 61 (1642). (För att göra violsirap) slå så på .. (violbladen) siudande hett Kiällewattn .. Sedan wäger man detta Viol-Watnet, och tages hwijt god Honung lika mycket som watnet wäger och blanda så ihop. Oec. 166 (1730). —
-ÖGD. som har violblå ögon. Rödt hår och gröna ögon har ännu ingen romanhjälte kunnat motstå, och den violögda får gråta och lipa. GHT 1895, nr 238 B, s. 3.
B (†): VIOLA-BRUN, -ROT, se A.
C (†): VIOLE-BLOMSTER, -BLÅ, -BRUN, -ESSENS, -MORAD, -OLJA, -ROT, se A. —
-SAFT, se A. —
-SIRAP, -SOCKER, -VATTEN, se A.
D (†): VIOLEN-BLOMMA, -BLOMSTER, -BRUN, -FÄRG, -OLJA, -SAFT, -SIRAP, -SOCKER, se A.
Spoiler title
Spoiler content