[av fr. vomitif (f. -ive), adj. o. sbst., till lat. vomitus, kräkning, till vomere (se VOMERA)]
(numera bl. ngn gg) kräkmedel. Är menniskian förstoppat, tå skal hon åderlåtas, och sedhan giffuas itt womitiff thet hon måtte kasta vp. BOlavi 72 b(1578). Hwad Vomitiv eller Kräkpulfwer angår, så är thet intet så aldeles at förkasta. Lindestolpe Frans. 84(1713). Han kravlade sig upp och hängde sig framstupa över sänggaveln, stack fingrarna i halsen. Han vacklade ut i köket: mjölk står i kylen .. ett bra vomitiv om han bälgar i sig den. Arnér Verkl. 66(1965).
