SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2019  
VÄGA 3ga2, v.2 -er, -de, -t, -d, förr äv. -er, vog, vogo, vägit, vägen, äv. (nästan bl. i ssgn ÖVER-VÄGA) -ar, -ade, -at, -ad; förr äv. VÅGA, v.4, utom i infinita former anträffat bl. i imper. våg o. pr. 2 pers. pl. vågen. (pr. sg. akt. -ar Schroderus Sleid. 117 (1610: öfwerwägar), Atterbom 2: 435 (1827: öfvervägar); -er OPetri 3: 515 (c. 1535: offuerwägher) osv.; -or Wallquist EcclSaml. 1–4: 224 (1541); wägh BtÅboH I. 11–12: 24 (1660; möjl. fel för ipf. wågh). — pr. sg. pass. -es G1R 16: 195 (1544) osv.; -s SUFinlH 5: 275 (1618) osv. — imper. väg (w-, -e-, -gh) SvOrds. C 7 b (1604) osv.; wågh Aschaneus HwsRegl. 26 (1614); wäga Muræus Arndt 1: A 3 b (1647: Öfwerwäga), Hof Underr. 4 (1766: Öfwerwäga). — ipf. sg. l. sg./pl. -ade (-ede) G1R 6: 168 (1529: offuerwägade), MolbechBrevveksl. 2: 106 (1837: öfvervägade); -de 2VittAH 8: 101 (1540) osv.; vog (w-, -oo-, -gh) OPetri Tb. 66 (1525), Engström Nak. 331 (1934); wåg (-åå-, -gh) G1R 6: 257 (1529), EkenäsDomb. 1: 272 (1660: upwågz). — ipf. pl. voge (u-, w-, -gh-) SvTr. 4: 7 (1521: offwerwoghe), Bergklint MSam. 1: 133 (1781); vogo (w-, -oo-, -gh-, -oo) SalWijsh. 13: 9 (öv. 1536: offuerwogho), Johansson HomIl. 12: 259 (1846); wuge KKD 10: 136 (1708); wögo G1R 1: 135 (1523). — sup. -at Bergv. 1: 30 (1528: öfwerwägat), Liljecrona RiksdKul. 98 (1840: öfvervägat); -t Falkman Mått 1: 70 (cit. fr. 1590) osv.; väget (w-, -æ-, -th) G1R 3: 248 (1526: öffuerwægeth), Lind (1749); vägit (w-, -e-, -æ-, -gh-, -idt) G1R 1: 35 (1522: offuerwæghit), Schiller SvSpr. 191 (1875); wogit BtÅboH I. 6: 164 (1634: vpwogit); wugit Frese Pass. 123 (1728). — p. pf. -ad (-ed) Schmedeman Just. 113 (1598: öfwerwägade), Reuterdahl Mem. 107 (1858: öfvervägadt); -d VadstÄTb. 204 (1594: öffuerwegd) osv.; vägen (w-, -æ-, -gh-, -enn) G1R 1: 206 (1524), Minnesskr1734Lag 2: 696 (1934); wågen KyrkohÅ 1914, s. 440 (1719)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (tillf., PT 1906, nr 79 A, s. 3, osv.).
Ordformer
(veg- (u-, w-, -gh-) 1525 (: offuerwegie)1650. våg- (w-) c. 16111884 (: vågbara). väg- (w-, -ää-, -æ-, -gh-) 1522 (: offuerwæghit, sup.), 1528 (inf.) osv. weggiare, avledn. 1600. weigere, avledn. 1603. wäj- (-æy-) 15231712. -a 1528 osv. -ia 1525 (: offuerwegie)c. 1696)
Etymologi
[runsv. vega, föra (ngnstans), fsv. vägha; motsv. fd. veg(j)e (d. veje), fvn., nor. nn., nyisl. vega, got. ga-wigan, sätta i rörelse, fsax. wegan (mlt., lt. wegen), mnl., nl. wegen, fht. wegan (mht. wegen, t. wägen, tr., wiegen, intr.), feng. wegan (eng. weigh); till den rot som äv. föreligger i bl. a. lat. vehere, föra, forsla, sanskr. váhati, för, far, lit. vèžti, föra, fara, fkyrkoslav. vesti, fara, o. (med annat avljudsstadium) i gr. ὀχέω, bär. — Jfr BEVÄGA, v.1, GEVÅGEN, UPPVIGLA, VAGEL, sbst.1, VAGGA, v., VEHIKEL, VELOCIPED, VEXERA, VIKT, VÅG, sbst.3, 4, VÄG, sbst., VÄJA, v.]
I. tr.
1) lyfta (upp) (ngt) (med hjälp av hävstång o. d.), numera bl. dels i uttr. väga salt (se SALT, sbst. 1 i β α'), dels i förb. VÄGA UPP; förr äv. allmännare: förflytta, särsk. i förb. VÄGA NED. Som Bärgmör uthi boo undsluppen från den handen / Som hölt migh mellan Håpp och fruchtan som på wågh / At iagh migh up och ner om hwälfwas dagligh sågh / Nu up i wädret wägd nu sänkter nidh på sanden. Skogekär Bergbo Wen. 160 (c. 1650, 1680; uppl. 1993). Man behöfver allenast emellan stenarne upleta så stort rum, at jorden kan upgräfvas eller uphackas, och våga några skåttkärror jord dertil. Fischerström Mäl. 265 (1785). Genom omvexlande vägning med häfstängerna .. lyftes stubben ur jorden. Rejmers Koln. 88 (1868). — jfr UPP-VÄGA.
2) gm att lyfta upp l. lägga på våg l. vågskål o. d. bestämma vikten l. tyngden av (ngt l. ngn); äv. dels: bestämma l. uppskatta vikten osv. av (ngt) gm iakttagelse l. beräkning o. d., dels (ss. efterled i ssgn AV-VÄGA samt i förb. VÄGA AV) oeg., i fråga om höjden l. djupet av ngt; äv. abs. At han hade weg(it) falst ått matt(es) sc(re)ddere. OPetri Tb. 175 (1527). Hwadh wäges skal, thet skal strax föres opå Wågen, förr än thet widere vthi någre bodhar och hws inlegges. Stiernman Com. 1: 488 (1604). Vägningen sker medelst vågar och vigter, eller i nödfall medelst pyndare. Almström Handelsv. 3 (1845). De tävlande skola på tävlingsdagen vägas i boxdräkt. IdrB 10: 94 (1913). Dubbelstjärnorna lämna oss en intressant möjlighet att väga stjärnorna, d. v. s. bestämma hur mycket materia de innehålla. Ångström o. Lundmark Världsr. 2: 246 (1927). Blir kakan ”knallig”, kan man ha mätt eller vägt fel, så man därigenom fått för mycket socker eller för mycket mjöl. StKokb. 45 (1940). Väg dig varje morgon och håll koll på dina matvanor. Mattsson Skön. 80 (1987). — jfr EFTER-, FRÅN-, IN-, KONTROLL-, PÅ-, TILL-, UPP-, UT-VÄGA m. fl. o. SNABB-VÄGANDE m. fl. o. O-VÄGD samt SKATTE-VÄGEN. — särsk.
a) (numera mindre br.) närmande sig l. övergående i bet.: väga upp (ngt) (se VÄGA UPP 2); förr särsk. i sådana uttr. som väl vägt (se VÄL, adv. I 1 k α); förr äv. med indirekt personobj., särsk. bildl., i fråga om att tilldela ngn ngt. Tå togho Presternar och Leuiternar thet wäghna silffwret och gullet. Esra 8: 30 (Bib. 1541). Vägna såckret doppes hastigt i litet vatten. Boding ÅngermHush. 63 (1747). Dock jag klagar ej; ty himlen har / Vägt mig hopp i lika vigt som smärta. Sjöberg (SVS) 1: 86 (1816). Färskt smör väges till lika vikt med den rifna lefvern. Detta sammangnides .. tills den ser smidig ut. Montell Frun 27 (1898). Bestämningen av kol och väte .. verkställes genom upphettning .. av en vägd mängd substans med ett oxidationsmedel. Smith OrgKemi 13 (1938).
b) (förr) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om penning l. mark o. d., ss. beteckning för att mynt användes ss. betalningsmedel efter sin metallhalt l. vikt; motsatt: räknad (se RÄKNA 5 b); särsk. i sådana uttr. som vägd l. vägen mark (jfr MARK, sbst.3 2 a γ). G1R 1: 206 (1524). Allenest begäre dhe att få uttgifva reknade peninger och icke vägne. RP 1: 89 (1628). Gaf och Ingebårg honom sölfwer, tiugo wägna marker, til resepenningar. Peringskiöld Hkr. 1: 458 (1697). Alla i konung Kristofers lag bestämda böter förvandlar detta förslag från räknemark till väget lod sölf. Järta 1: 307 (1832). I de äldre tiderna kunde man så mycket lättare handla både efter wägd mark och efter myntmark, som man förde wigtmätaren, ”bismaren”, med sig och sålunda .. kunde lika så wäl wäga som räkna örtugarne. Reuterdahl SKH II. 1: 78 (1843). Här köpte sig Höskuld för tre mark silfver vägna – tre gånger det vanliga priset – en trälqvinna. Hildebrand Isl. 179 (1883).
c) [möjl. med anslutning till II 3; jfr II 3 c] med avs. på föremål som man lyfter l. handskas med (ofta utan tanke på bestämmande av vikt); särsk. i uttr. väga ngt i handen l. sina händer; förr äv. med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av ; äv. bildl. Hon vägde brevet i handen. (Han) måttar se’n och väger / .. Med senig arm dess (dvs. spjutets) stamm. Wallin (SVS) 1: 416 (1805). Men Frithiof väger / sin lans och säger: / ”En dödsörn bär / jag bunden här.” Tegnér (TegnS) 4: 100 (1825). Se, huru Paris tyst på äpplet väger. Nybom SDikt. 1: 110 (1848, 1880). Han stod der blek såsom hafvets skum och vägde framtidens öden i sina händer. Topelius Vint. I. 1: 370 (1860, 1880). Han gick fram och ställde sig vid fönstret och stod där och vägde svärdet i handen. Lindgren Mio 153 (1954).
d) i mer l. mindre bildl. anv., i fråga om att bestämma ngns l. ngts abstrakta vikt l. ngts halt på en tänkt våg o. d.; särsk.: (efter vissa principer) bedöma l. granska l. värdera (ngn l. ngt) l. (söka) komma till en klar l. riktig uppfattning av (ngt, särsk. i fråga om dess omfattning l. styrka l. värde o. d.) (förr särsk. i uttr. väga med lod och kvintin (se KVINTIN a)); ngn gg äv. pregnant: värdera högt l. uppskatta (ngn l. ngt). Wæye wij ecke ringa saadan eder smælig heeth i mot hans naadhe. G1R 1: 161 (1523). Man haffuer wäghit tigh på eenne wågh, och funnet tigh alt för lettan. Dan. 5: 27 (Bib. 1541). Man börjar i sit sinne wäga, / Hwad wärde lyckans glans kan äga. 1Saml. 1–6: 533 (1774). Den evige väger uppsåtet, icke skärfven. Elgström o. Ingelgren 147 (c. 1805). Fakta föras .. fram i imponerande mängd, vägas varsamt till tyngd och bärkraft. Quennerstedt Agnost. 52 (1888). Claesson och Lundin vägde varandra med blicken. Wahlberg FrusLiv 322 (2003). — jfr AV-VÄGA. — särsk.
α) med avs. på ord l. uttryck o. d.; särsk. i sådana uttr. som väga sina ord (på (guld)våg), vara (mycket) noga med valet av ord; jfr SIKTA, v.2 e α. Tu wägher titt silffuer och guld in, hwij wägher tu ock icke tijn ord på guldwigtenne? Syr. 28: 25 (öv. 1536). Man wägde den tiden ej mycket sina ord: Här wankade oprydda sanningar. Dalin Hist. III. 1: 343 (1761). Hvad jag skrifvit till Acad. .. kan jag nu icke så noga påminna mig. Det skedde i hast, och då väger man ej så noga sina uttryck. Tegnér Brev 4: 162 (1826). Jag kände när jag stod framför henne, att varje ord jag sade vägdes på våg. Lagergren Minn. 2: 70 (1923). I avhandlingsarbetets slutskede ges det inte alltid tid att väga varje ord på guldvåg. KyrkohÅ 1958, s. 268.
β) (†) i fråga om ngt opassande l. oönskat o. d., i uttr. väga ngt högt, bedöma ngt ss. grovt l. allvarligt; jfr HÖG, adj. 10 e δ. Syr. 13: 22 (öv. 1536). Haffuer någon råkat äta kött eller annan maat på förbodna dagar .. är thet strax wordit .. högdt wägit, och för een .. gräseliga stora synd räknat. LPetri Kyrkiost. 43 b (1566). Om the vppå Bordet nå’n Mangel skulle finna, / The thet tå högt wäga, thet går them till Sinne. Törnewall B 2 p (1694).
γ) i fråga om inbördes värdering av företeelser l. personer, i uttr. väga ngt mot ngt l. ngra (e)mot varandra, (granskande l. värderande o. d.) jämföra l. likställa ngt med ngt l. ngra med varandra; äv. med de två leden samordnade med och; jfr MOT, prep. osv. I 15 a α. Rosenhane Oec. 7 (1662). Det kommer här an på at väga både dygder och laster, för at finna hvar de taga öfvervigten. Lanærus Försök 7 (1788). Benägenheten att resonera, att väga skäl och motskäl, röjer sig även hos de båda äldre tragöderna. Andersson GrDram. 212 (1890, 1910). Snart skall detta sekel tillhöra det förflutnas historia och menskligheten skall kunna öfverskåda det stora bokslutet, där vinster vägas mot förluster, förkofran mot tillbakagång. 3SAH 8: 4 (1893). Han vägde skälen mot varann. Lo-Johansson Gen. 469 (1947). Vi (måste) väga olika behov mot varandra. SäljSkiten 142 (2009). — jfr JÄMN-, MOT-, SAMMAN-VÄGA.
δ) i fråga om att (vid jämförande bedömning) ge särskild vikt åt vissa faktorer: vikta (se VIKTA, v.1) (ngt); numera i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om genomsnitt l. medeltal o. d. Ihre Föret. XVII (1779). Att statens idée fordrar, att ej blott räkna utan ock väga rösterna. Palmblad Norige 417 (1846). Man har mindre räknat än vägt dem, som kriget skördat, vägt dem i deras egenskap af familjeförsörjare och vuxne män i tjänst och yrke. Fahlbeck Ad. 1: 429 (1898). Det (kan) vara önskvärt att ge de viktigare varorna ett större inflytande på indextalet, vilket sker genom att man använder ett vägt genomsnitt av de särskilda indexsiffrorna. Cassel TeorSocEkon. 427 (1934). Importprisindex är ett vägt medeltal av de priser .. ett lands importörer betalar för importerade varor. NE 15: 283 (1994). — jfr O-VÄGD.
ε) närmande sig l. övergående i bet.: överväga l. tänka igenom (ngt). RA I. 3: 334 (1594). (De) woge och öfwerlade sina hemlige tanckar hoos sigh sielfwe. Sylvius Curtius 729 (1682). (Hon) vägde i sitt sinne, huruvida hon alls borde tillåta .. (barnen) att vidare lyssna till historier af ett så betänkligt innehåll. Topelius Fält. 5: 133 (1867). Han vägde i sitt sinne hennes råd och fann det godt. Edgren Tennyson Dikt. 159 (1902). Det blev tyst några sekunder medan var och en tycktes väga detta alternativ. Nesser FallG 381 (2003). — jfr HJÄRT-VÄGA.
II. intr. (o. därur utvecklad tr. anv.).
1) ha (så l. så stor) vikt l. tyngd (bestämd gm vägning); ha en vikt som motsvarar (så l. så många viktenheter av visst slag); jfr 2. Väskan väger för mycket. Den nyfödda väger 3 470 g. G1R 1: 135 (1523). En kädie och två skeder, som voge tilhope två lödige marcker. G1R 24: 9 (1553). Biörnen weltrar fram omskönt han mykket wäger. Spegel GW 37 (1685). Taxa, Utwisande hwad ett öre Kopparmyntz Hwete-Bröd .. samt Skrädt och Oskrädt Råg-Bröd bör wäga .. wid underbemelte Spannemåls Prijs. PH 1: 294 (1721). Man har genom säkra rön funnit, att en och samma kropp, då den föres under Equatorn, väger mindre än vid Polerna. De Rogier Euler 1: 198 (1786). Jarlen .. gaf Skalden en guldring, som wog en half mark. Afzelius Sag. 2: 61 (1840). Paketet är rektangulärt och väger kanske ett drygt kilo. Bredow BaraInte 21 (2009).
2) gm sin vikt utöva press l. tryck nedåt (särsk. i vågskål); särsk. i uttr. väga jämnt (se JÄMN 3 b α); äv. dels: verka ss. motvikt till ngt, dels (o. numera i sht) oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om att ngn utsätts för påfrestning l. obehag, trycka (särsk. med prep.-bestämning inledd av ); förr äv. tr., i bildl. anv.: uppväga; ibland svårt att skilja från 1. Stiernhielm Arch. H 3 a (1644). Tror dåkk att hännes makt äÿ än förmår min wäga. LejonkDr. 82 (1689). Lika som de fasta kropparna, så ock de flytande väga eller trycka ned åt i proportion af dess materia. Duræus Naturk. 77 (1759). Hvadan denna börda, / Som lik en klippa väger på mitt bröst? Stagnelius (SVS) 4: 6 (c. 1815). Ren sömnens ljufva tyngd på mina ögon väger. Franzén Skald. 4: 102 (1832). Tungt, tungt din börda väger, / Guds nåd dock väger mer. Oscar II 3: 143 (1880, 1888). — jfr MOT-, NED-VÄGA o. JÄMN-, LIK-VÄGANDE samt JÄMN-VÄGEN. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.: ha (sådan l. sådan) betydelse; särsk. dels i sådana uttr. som väga lätt l. lika, dels i uttr. väga tungt (i vågskålen) (se TUNG 1 a); äv. mer l. mindre pregnant: ha stor betydelse, vara viktig, ha stort värde. Psalt. 62: 10 (Bib. 1541). Han för sin person är een menniskia som mindre än intett wäger. VDAkt. 1674, nr 8. Bränvinet .. väger för mången mera än både hustru och barn. Rundgren Minn. 3: 74 (1868, 1888). Oxenstjernas ord vägde ensamt mer än alla de öfrigas tillsammans. Carlson Hist. 5: 63 (1879). Att förändringen stundom varit till ondo eller åtminstone af den art, att fördelar och olägenheter väga ungefär lika. NordT 1908, s. 345. Ett personligt råd från Madeleine vägde just då ganska lätt. Östergren SistCig. 314 (2009). jfr JÄMN-, MOT-, UPP-VÄGA o. JÄMN-VÄGANDE. särsk.
α) i jämförelser, i sådana uttr. som väga så l. så (e)mot ngn l. ngt. När the sättia nyttan emot oredan, så väger förökningen inthet emot ded förtryck, som tilfogas. RARP 9: 140 (1664). Som skiälen tyckes väga lika emot hvar andra, så håller iag före, at (osv.). 2RARP 6: 263 (1731). Numeriskt väga vi allt för lätt mot de oerhörda stridsmassor som kunna uppställas af andra makter. Samtiden 1871, s. 423. De klenoder, staden Nürnberg kungen skänkte, / vägde ringa mot ditt hjärtblod som på Lützens tufstarr stänkte! Fallström VDikt. 1: 215 (1894, 1899).
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. dels i sådana uttr. som tungt vägande skäl (jfr SKÄL, sbst.4 13, 14), dels pregnant: avgörande l. betydelsefull. SKN 1844, s. 278. Han lämnar vägande vittnesbörd om den dofva oron. 2NF 37: 779 (1925). Gudstjänsten fick i vanliga fall icke försummas utan tungt vägande skäl. NärGickSkol. 372 (1934). (Det hade) låtit sig göra att ge vägande och värdefulla synpunkter med utgångspunkt från tidigare utgiven litteratur. KyrkohÅ 1959, s. 166.
3) balansera (se d. o. 4 d); röra sig fram o. tillbaka; gunga; särsk. dels i uttr. stå och väga (jfr STÅ, v. II 9; jfr d, dels (ofta med mer l. mindre stark anslutning till d) i sådana uttr. som väga på tröskeln; äv. mer l. mindre liktydigt med: luta (se a, c, d α, β); äv. tr. (se c). Väga fram och tillbaka. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). Hufvudbonader, der fjädrar vägde. Franzén Skald. 3: 76 (1829). En lång stock, som vägde öfver en järnsprint. ÅbSvUndH 59: 41 (1914). Hon .. fann honom mycket riktigt vägande på tröskeln med ett olyckligt och övergivet uttryck. Siwertz Låg. 124 (1932). Snart har det jagade djuret transporterat sig över älven. Där står det och väger på en sten. Rosendahl Lojäg. 265 (1956). Han vägde en smula från den ena foten till den andra, golvplankorna knarrade svagt. Pleijel Fungi 60 (1993). — jfr BOM-, JÄMN-VÄGANDE. — särsk.
a) i sådana uttr. som väga (bakåt) , äv. i stolen. Då han satt hade han den ovanan att väga bakåt på stolen. HLilljebjörn Hågk. 1: 52 (1865). Inga Britta satt och vägde på stolen på ett för dess spinkiga ben mycket livsfarligt sätt. Oterdahl Skolfl. 32 (1924). Allén vägde bakåt i stolen och satte fingertopparna emot varandra. Taube MordCrist. 87 (1952).
b) (†) om fågel l. annat bevingat väsen, i fråga om att sväva l. glida (på vingarna); särsk. i sådana uttr. som väga på sådana l. sådana vingar l. sina vingar; äv. i p. pf., i uttr. l. med vägda vingar; äv. i anv. som motsvarar c. Här, jemt vägande vingarne, först den Cylleniska Guden (dvs. Merkurius) / Stannar: Här han, med stupande kropp, sig sänker mot vägen. Adlerbeth Æn. 88 (1804). En Fjellens fågel lik, som för sin afvel ut, / Att först från klint till klint med vägda vingar våga. Franzén Skald. 4: 101 (1832). Örnen .. / På din (dvs. granens) höga skuldra ned / Sänker sig på vägda vingar. Ingelman 116 (1838, 1843). Som falken, der han vog på trötta vingar. Lovén Dante 1: 93 (1856). På sina vingar han i luften väger. Kullberg Tasso 1: 222 (1860).
c) tr., dels: försätta (ngt) i rörelse (fram o. tillbaka), dels: luta (ngt); jfr b. När det liufliga Wästan-wädret fläcktar öfwer de blomstrande Ängar, och blommorna wäga sina knoppar. Mörk Ad. 1: 340 (1743). Darrande, en asp i vinden väger / Gula toppen öfver höstlig sjö. Atterbom Lyr. 3: 33 (1812). Att småvicka på stjärten var icke ”chic” för .. (flugsnapparen); han vägde den distinkt och värdigt upp och ned. Gellerstedt Hult 19 (1906). Den yngre mannen, som satt på stolen bredvid henne, vägde överkroppen lojt bakåt. Gyllensten Senat. 110 (1958).
d) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., i fråga om att ngt är mer l. mindre osäkert l. oklart l. oavgjort o. d.; särsk. dels med bestämning inledd av prep. (e)mellan, angivande olika alternativ, dels i uttr. stå och väga (se STÅ, v. II 9 slutet; jfr huvudmom.); förr äv. i fråga om att vara beroende l. avhängig av ngt l. ngn, i uttr. väga på ngt l. ngn (se I 4 c β). Huad theris föregiffuandhe wiidere ware kann thet någet wegende är. HFinlH 4: 150 (1556). När Twiflan intog hågen, / Hoppet wog på Fruktans brink. Dalin Vitt. I. 2: 46 (1743). Ännu väger .. striden oafgjord. 2SAH 7: 66 (1814). Det var ej dag, det var ej natt, / det vägde emellan båda. Tegnér (TegnS) 4: 90 (1824). Förhållandet (mellan Sv. o. Engl.) vägde någon tid fram och tillbaka. Fryxell Ber. 10: 143 (1842). Den evigt vägande striden mellan godt och ondt. Rydberg RomD 30 (1877). Under ett par veckor vägde det verkligen inom engelska regeringen, om den icke borde uppträda till Danmarks hjälp. De Geer Minn. 1: 272 (1892). — särsk.
α) om person: (i sin uppfattning) luta än åt ena sidan, än åt andra, obeslutsamt vackla l. tveka l. vara villrådig (i valet mellan olika möjligheter); förr äv. refl. Wåga, och wäg intet, så gåret fulle fort. Grubb 867 (1665). Han wäger sig i owisza tankar. Pfeif DeHabitu 260 (1713). Dock såg jag honom wäga en stund emellan wrede och kiärlek. Mörk Ad. 2: 124 (1744). Bland skäl som sig bestrida, / Han väger obestämd. JGOxenstierna 5: 113 (c. 1817). Själv gick jag och vägde mellan grått och blått i den nya vårrocken. Essén Vap. 10 (1917).
β) (numera mindre br.) om ngt sakligt, i fråga om att luta åt l. tendera till ngt (jfr LUTA, v.3 I 9 e); förr särsk. i uttr. väga på, äv. till, den l. den sidan (jfr SIDA, sbst. 20). Widekindi G2A 187 (c. 1676: til). På hvilkens sida väger .. rätten? Chydenius 392 (1779). Hvartåt väger den allmänna meningen? Leopold (SVS) II. 5: 82 (1812). Skedde derefter .. stora förändringar, och wägde segern än på den ena, än på den andra sidan. Afzelius Sag. 1: 127 (1839). Vädret var hett men byigt, vägde mot åska. Edqvist AngelTer. 235 (1953).
Särsk. förb.: VÄGA AV10 4. jfr avväga.
1) (numera bl. tillf.) till I 2: väga upp (ngt) (se väga upp 2); jfr avväga, v. 4. Den Balsam, hwilken I til detta wugit af, / Skal Ehr til lifsens lucht, och ewig hälso lända. Frese Pass. 123 (1728). Man börjar genast med att slå upp kaffebrödsdegen. Tredjern bräcker och väger av bitarna i olika storlekar. Bröd 1972, nr 10, s. 12.
2) (numera bl. tillf.) till I 2: avväga (se avväga, v. 2) l. nivellera (ngt). De Sjöar, hwarifrån wattuledningar til genomfart eller til wattnets aftappande kunna inrättas, böra noga wägas af .. huru högt deras wattubryn ligger öfwer Salt Sjön. LandtmFörordn. 86 (1747). Samtidigt (som en cykelväg anläggs) läggs nya dagvattenledningar ner och kablar flyttas .. (Vägarbetarna) väger av fallet för vattenrören. HbgD 30/10 1999, s. 8.
3) till I 2 d: (i sinnet) väga l. överväga (ngt); beakta l. bedöma; särsk. i uttr. väga av ngt mot ngt, prövande jämföra ngt med ngt (jfr väga, v.2 I 2 d γ); jfr avväga, v. 1 c (β). At höra på hennes tal, som jag tror hon hemma wägt af på guldwigt. Stagnell Banquer. 71 (1753). Vi (behöver) ta reda på hur vi skall forma en organisation som väger av föreningslivets intressen mot den kommunala parlamentariska organisationen. SvD 16/9 1982, s. 12. Här har vi en strålande musiker som känsligt lägger an varje betoning, som väger av varje fras. Sydsv. 20/11 2002, s. B4.
VÄGA EMOT10 04 l. MOT4. till II 2: verka ss. motvikt mot (ngt) (jfr motväga 1); äv. bildl. (jfr motväga 2 a); äv. utan obj. Om någon Sonlig respect, kärlek eller hörsamhet är, som någorlunda kan wäga emot Ed. Maj:ts Moderliga hjertelag emot mig; så skal jag weta Eder Maj:t dermed at bemöta. HC11H 5: 104 (1672). Hvad Gaspard mest påräknat för sin seger, gjorde honom den tvistig, och vägde vågskålen som mest emot honom. Almqvist GMim. 2: 201 (1842). (Vi) redo som i damsadel på lovarts reling och vägde emot. Holmström LändStränd. 2: 85 (1919). jfr motväga.
VÄGA IFRÅN, äv. FRÅN. (†) till I 2: ta emot (ngt) från (ngn) o. samtidigt väga det (särsk. utan sakobj.); äv.: väga (ngt) till nackdel för (ngn) (särsk. i opers. pass.). Anten betsmanet är stort eller litet, så vägs dock alltid ifrån oss. SUFinlH 5: 275 (1618). Smeden är .. ifrån tiltal (för odugligt järn) fri, när Husbonden eller Bruks-Betjenten ifrån honom wägt eller räknadt, och under wägningen eller räkningen granskat tilwerkningen. PH 8: 7526 (1766). jfr frånväga.
VÄGA IN10 4. jfr inväga.
1) till I 2: väga (ngt) vid inlämning l. leverans l. mottagande o. d. (för att kontrollera (o. godkänna) vikt av det inlämnade osv.); särsk. i förb. med (o. motsatt) väga ut (se väga ut 1). Syr. 28: 25 (öv. 1536). Kontroll .. (av att ödslande av järn inte sker) hålles derigenom, att allt ämnesjern väges in och allt smide ut. TT 1877, s. 272. Alla som har småpåsar med returburkar ska använda maskinen, men när det gäller större partier så väger vi in burkarna. DN 17/8 1984, s. 28.
2) [utvecklat ur 1] väga (ngn l. ngt) inför l. i samband med tävling o. d.; särsk. i förb. med (o. motsatt) väga ut (se väga ut 2); äv. med konstruktionsväxling, särsk. om boxare l. brottare o. d. Balck Idr. 1: 271 (1886). Båda boxarna måste åter väga in för matchen. DN(A) 21/5 1928, s. 14. På varje (tävlings)plats får man .. enbart väga in en stor fisk av varje art. GbgP 8/9 1991, Bil. s. 9. (Brottaren) var tvungen att banta 4,6 kilo till nästa morgon för att väga in i den grekisk-romerska stilens weltervikt. SvD 26/10 2014, s. 41.
3) till I 2 d: beakta l. ta hänsyn till (ngt). Vid årets förhandlingar vill vi .. väga in de uppåtgående rörelserna och ge något rejälare form åt vårt resonemang än (osv.). SvD(A) 29/8 1961, s. 16. Vi väger i dag in hela familjebilden i våra bedömningar av barnets framtida utveckling. GbgP 26/4 1981, s. 25.
4) till II 2 slutet: ha (viss) betydelse (för bedömning o. d.). Expressen 22/11 1945, s. 6. Klart att det väger in att Anton redan spelar i klubben. HbgD 23/11 2015, s. B13. Finns en skola väger det in i ens beslut om var man ska bo. GotlT 18/2 2016, s. 13.
VÄGA MOT, se väga emot.
VÄGA NED10 4 l. NER4. [fsv. vägha nidher] jfr nedväga.
1) (†) till I 1: dra l. riva ned (ngt); särsk. med avs. på slagg i smältugn. VDR 1673, s. 244. Väga säges vid sulusmältningen, då smältaren med et särskilt spett .. bryter eller böjer ned i härden den slagg, som .. fäster sig vid bakväggen, hvarföre slaggen på samma gång måste vägas ned ifrån begge bakhörnen och frammanför forman. Rinman 2: 1193 (1789).
2) till II 2: (gm sin vikt l. tyngd) sjunka ned (jfr ned-väga 2); särsk. om fartyg: dras l. sjunka ned (i vattnet); äv. tr.: (gm sin vikt osv.) trycka l. pressa l. dra ned (ngt l. ngn) (jfr ned-väga 1); äv. bildl. Then hastelige frå nidrigt stånd bliffuer vphögd, han weger snart nid igen. Svart G1 138 (1561). (Till följd av sjukdomen) rå hästarne ej at stiga på benen, utan när de wilja resa sig up, wäger strax den delen ner, som sjuk är af Stäkran. Dahlman Humleg. 109 (1748). Vid en så att säga absolut jämförelse (med gångna tiders människor) .. väger vågskålen säkert ned till vår förmån. Norström Masskult. 41 (1910). Barama lyfte sig tungt, väntade, gav sedan efter och vägde djupt ner i sjön, med vattnet forsande efter plåten. Jonsson Konvoj 161 (1947). Men i vissa bostadsområden är segregationen så cementerad att den i sig väger ner både utbildningsnivå och antal år i Sverige. SvD 8/6 2010, s. 6.
VÄGA OPP, se väga upp.
VÄGA SAMMAN10 32 l. 40. [fsv. vägha saman] till I 2 d: (i handling l. gm bedömning l. granskning l. värdering) förena (olika företeelser l. synpunkter o. d.) med varandra. (Hela symfonin) utgör ett slags egendomlig ton-gobeläng med disparata och varierade korta element som det gäller att väga samman så att resultatet blir .. en naturlig form. DN(A) 18/10 1951, s. 10. Väger man samman alla olika argument som diskuteras ovan kommer man fram till att (osv.). Hand90Tal. 36 (1989). jfr sammanväga.
VÄGA TILL. (†) till I 2: gm uppvägning tilldela (ngn ngt), väga upp (ngt) åt (ngn). (Han) woogh honom peninganar til som han nemdt hadhe. 1Mos. 23: 16 (Bib. 1541). WoH (1904). jfr tillväga.
VÄGA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. vägha up] jfr uppväga.
1) (numera mindre br.) till I 1: lyfta upp (ngt l. ngn) (medelst hävstångsverkan o. d.); höja l. hissa upp (ngt); jfr upp-väga, v.1 1. Fatab. 1915, s. 86 (1582). Några Sty(cken) Skrufwar att wäga vp huus medh. BoupptSthm 1667, s. 1039. Kommo sedan 8 timmerkarlar, som .. icke vthan egen lifsfara wägde vp och lossade både wagn och hästar (från den förstörda bron). Rhyzelius Ant. 147 (c. 1750). Ryckte från tornen tinnarna ned, och skakade värnen, / Vägde med häfstång upp de från murn framskjutande stöttor. Atterbom Lyr. 2: 241 (1809). Två lekande ställer sig med ryggarna mot varandra, fattar armkrok och väger ömsevis upp varann på ryggen. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 143 (1949).
2) till I 2: gm vägning avskilja ((viss mängd av) ngt) (för att kunna tas i bruk l. ställas till förfogande o. d.) (jfr upp-väga, v.1 3, o. väga, v.2 I 2 a, väga av 1); äv. allmännare: väga (se väga, v.2 I 2). (Jag) woogh vp penninganar på een wäghskål. Jer. 32: 10 (Bib. 1541). Vackra, torra, rena skogshallon vägas upp. Grafström Kond. 97 (1892). Och bett henne att på samma gång väga upp ett hekto matsnus. Johnson Nu 229 (1934). Från dessa förpackningar vägdes margarinet upp till kunderna i mindre kvantiteter. Kulturen 1987, s. 174.
3) till II 2: verka ss. motvikt l. mottryck till (ngt) (för att höja upp det); äv. (o. i sht) mer l. mindre bildl.: uppväga (ngt) (se upp-väga, v.1 2); äv. med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av (e)mot. G1R 8: 139 (1532). I öfwerträffen alla Potentater, så at de ei wäga vp emot eder. Bliberg Acerra 747 (1737). Naturen kastar då, .. / I alla länder, frön til dessa stora själar, / Som väga opp hvaran, at hålla verlden jämt! Leopold (SVS) I. 3. 1: 95 (1790). Han gjorde ansenliga förluster .. men snart nog även vinster, som vägde upp mot dem. Hallström Händ. 294 (1927). Johan hängde i knävecken med fötterna ordentligt instuckna under krängbanden. Han vägde upp båten med kroppstyngden. Hesslind Sista 110 (1974).
VÄGA UT10 4. [fsv. vägha ut] jfr utväga.
1) (numera bl. tillf.) till I 2: väga (ngt) vid utlämning l. utportionering l. utleverans (för att säkerställa korrekt tilldelning o. d.); särsk. i förb. med (o. motsatt) väga in (se väga in 1); jfr ut-väga, v.2 1. G1R 16: 195 (1544). At the skulle wäga vt brödet eller säden vti wågskål, såsom man kostbara krydder, silfwer och gull vtwäger. Swedberg Dödst. 516 (1711). Jönssons bokhållare, som vägde ut sirap och gryn. Geijerstam FattFolk. 2: 133 (1889).
2) [utvecklat ur 1] (numera bl. ngn gg) med avs. på ryttare: utväga (se ut-väga, v.2 2); särsk. i förb. med (o. motsatt, väga in (se väga in 2); äv. med konstruktionsväxling, om ryttare. Det (har) för dem varit goda tillfällen att få väga ut för andra stallar. NTIdr. 1898, Julnr s. 11. Ryttaren skall vägas ut på kapplöpningsbanans vågplats före utridningen, och där skall han äfven vägas in omedelbart efter löpningen, om han gör anspråk på pris. 2NF 32: 414 (1921). Mellan varje start skall hon väga in efter föregående lopp .. korrigera vikten med hjälp av vikter som läggs i sadeln, väga ut, sitta upp på hästen och rida ut till nästa lopp. SvD 30/12 1991, 2: 5.
VÄGA ÖVER10 40. jfr överväga.
1) (numera bl. ngn gg) till I 2 d (ε): överväga l. tänka igenom (ngt). Dähnert (1784). Man kan tänka sig .. hur hon satt där med tungan bunden, med sina annars så klara och kalla tankar hvirflande i hjärnan, medan hon vägde öfver situationen. Hallström ItBr. 44 (1901).
2) till II 2, i fråga om förskjutning av styrke- l. jämviktsförhållande: ha l. få större tyngd; äv. (o. i sht) mer l. mindre bildl., särsk.: vara l. bli större l. viktigare; särsk. i sådana uttr. som väga över till ngns l. ngts fördel. AOxenstierna 4: 314 (1629). Om .. skjutslegan skulle, genom en ny reglering, komma at väga öfver til någonderas fördel, hvad vore då (osv.). LBÄ 16–17: 140 (1798). Tirana är en orientalisk stad på väg att transformera sig till en västerländsk. Men det orientaliska väger ännu över. Aurén EurOr. 73 (1936). Detta innebär dock inte att han är isolerad, missaktad och utstött. Det väger snarare över åt andra hållet. Hedberg ÖppnFågelb. 12 (1967).
3) (numera bl. tillf.) till II 3: till följd av påtaglig ojämvikt luta kraftigt l. (vara nära att) falla l. välta omkull. Att muren slår sig vind och bugtar in åt den sidan, som genom tyngden af sin längre qvarhållna fugtighet, kommer att väga öfver. LBÄ 19–20: 129 (1799). Borta vid Österport väger den tunga vagnskorgen över starkt, då kusken skall väja något för rådmannen .. som i en kalesch .. kör in från Bulltofta. Cronquist Ekipage 99 (1952).
Ssgr (i allm. till I 2): A: VÄG-FLASKA. (numera bl. tillf.) jfr -glas. LAHT 1889, s. 149. Af det pulverformiga profvet afvägas 3–6 gr i en förut .. noga tarerad vägflaska, som därpå upphettas i torkskåp vid 100 ° till konstant vikt. LAHT 1912, s. 281.
-GLAS. (i fackspr.) glaskärl avsett för vägning av innehållet; jfr -flaska. Omkring 0,2 gr. jod uppvägas i ett vägglas, lösas i en tillräcklig mängd kaliumjodidlösning och nedspolas med vatten i en lämplig kolf. KommentSvFarm. 711 (1904).
-KONST. (†) = vägnings-konst. Dähnert 343 (1746). En Mechanikens hufwuddel är Statiken (eller Wägkonsten), som .. föreskrifwer Lagar för alla slags egenteliga wägningar. Bergklint MSam. 1: 149 (1781).
-PENNINGAR, sbst.2 (sbst.1 se väg, sbst. ssgr), pl. (väg- 18141855. väge- 1626) (†) vågpenningar; jfr vägar-penningar. Af kopparpeninger, som föhres i vågen att väges, skall inthet tages vägepeninger. RP 1: 23 (1626). AB 14/5 1833, s. 3.
(II 1) -RENS. (†) om typ av slagrens vari bomull matas in efter vikt; jfr rens, sbst.1 2UB 8: 241 (1900).
-SKÅL. [fsv. väghskal] (†) vågskål; i sht mer l. mindre bildl.; jfr skål, sbst.2 1 b. Upp. 6: 5 (NT 1526). Werlde(n) är fore tich såsom tungan på weghskålenne. SalWijsh. 11: 22 (öv. 1536). Ah at mijn klaghan måtte wäghen warda, och min iemmer lagd på een wäghskål. LPetri Job 6: 2 (1563). Swedberg Ordab. (1725).
B (†): VÄGE-PENNINGAR, se A.
C: VÄGNINGS-KONST. (numera mindre br.) lära om vägning; jfr väg-konst o. statik. Schultze Ordb. 2493 (c. 1755). Statiken eller Vägnings-konsten. Regnér Begr. 1: 10 (1807). SAOB S 11214 (1989).
-REDSKAP~02 l. ~20. redskap för vägning. Mått, mål och wigter samt wägningsredskap, som äro i handel .. tillåtna, skola Justerare wara pligtige, att till riktigheten undersöka och stämpla. SPF 1848, s. 235.
-RESULTAT. resultat av vägning. (Vissa areometrar är) nödhjelps-instrument, hvilkas vägnings-resultat blifva blott approximationer. Berzelius Kemi 3: 172 (1818).
Avledn. (till I 2): VÅGARE, sbst.4, se vägare, sbst.1
VÅGBAR, se vägbar, adj.2
VÄGARE, sbst.1, förr äv. VÅGARE, sbst.4, m.//ig. om person med uppgift l. ansvar att väga ngt; särsk. (i sht om ä. förh.) om (av myndighet tillsatt (o. edsvuren)) person med uppgift att kontrollera vikten hos produkt l. (handels)vara; förr äv. ss. tillnamn. OPetri Tb. 45 (1525). Johann Siwers ifrå Lybek, begärer låta intekna een handschrift som Hendrich wägare på 60 dall. utgifuit hafuer. 3SthmTb. 12: 183 (1621). Vägaren .. är skyldig att tillse, det hvarje jockey har den bestämda vigten. Balck Idr. 1: 270 (1886). Föreståndarne för de mindre järnvågarna kallades vägare, för de större vågmästare. Almquist Bergskoll. 87 (1909). Till undvikande av klagomål och underviktsreklamationer brukar man .. före inlastning i exporthamn låta uppväga järnet av edsvuren vägare. HandInd. 455 (1926). jfr järn-, krono-, stads-, ull-, under-vägare m. fl.
Ssgr: vägar-, äv. vägare-aska. (†) om (pott)aska som vägare (orättmätigt) gör anspråk på; jfr aska, sbst. 1. 2RARP 5: 146 (1727). At Wägare af Potaskan, som införes til Städerne och förtullas, påstå at niuta något, eller then så kallade Wägare-askan, finner Kongl. Maj:t wara ett sielfswåld, som afskaffas bör. Stiernman Riksd. 2619 (1727).
-bok. (†) vågbok. Jthem beuÿste Joenn Karsk med wägere bokenn att Hindrich (dvs. en avsatt vägare) hade skrefuidh på enn dödh mann, att hann hade vthskippet anno 94 12 läster järnn. 3SthmTb. 2: 273 (1599). 3SthmTb. 3: 52 (1600).
-lön. (†) arvode för vägning; jfr vägar-penningar. SthmSkotteb. 7/7 1539. 2VittAH 2: 305 (1787, 1791).
-penningar l. -pengar, pl. (förr) vågpenningar; jfr penning I 5 n o. vägar-lön o. väg-penningar, sbst.2 Forssell Hist. II. 1: 90 (cit. fr. 1545). Att .. bergsstäderne .. från långliga tider tilbaka hafva upburit bro- och vägarepenningar af alt det järn, som densamma passerat, oachtadt at sådant ther har blifvit vägit eller intet. 2RA 3: 1179 (1734).
VÄGBAR, adj.2, förr äv. VÅGBAR, adj. som kan vägas; vars kvantitet kan anges i viss viktenhet. Äfwen som på andre wägbare wahror något wist pris utsatt är, hwilket för confiscation befrias. 2BorgP 7: 167 (1741). En så ringa mängd kolsyrad kalk afsatte sig, att den ej var vägbar. LAA 1813, s. 250. Den mekaniska värmeteorien, enligt hvilken värme är rörelse-energi, dels hos den vägbara materiens, dels hos den ovägbara världseterns minsta delar. VetAÅb. 1914, s. 301. jfr o-vägbar.
Avledn.: vägbarhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 442. Vägbarhet .. är en för all materia (utom etern) gemensam egenskap, som har sin orsak i tyngdkraftens inverkan på densamma. NF (1893).
Spoiler title
Spoiler content