publicerad: 2019
VÄRKA vær3ka2, v.2, -er, -te, -t, -t; förr äv. vark, vårko, vurkit, vurken. (ipf. sg. o. pl. -te 1Mos. 34: 25 (Bib. 1541) osv.; ipf. sg. warck Messenius Blanck. 45 (1614; i rim); ipf. pl. wårko VDAkt. 1681, nr 147. — sup. -t Hesselius FruentSp. 22 (c. 1710) osv.; vurkit Wallenberg (SVS) 2: 73 (1771; uppl. 1999). — p. pf. -t Lind (1738) osv.; vurken (w-, -ck-) HdlCollMed. 23/9 1735 (: utwurcken), Dalin (1855: Utvurken); värken VRP 1714, s. 34, VDAkt. 1740, nr 643 (: förvärckne)). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(verk- (w-, -ck-) 1541–1843. värk- (w-, -ck-) c. 1600 osv. -a 1635 osv. -ia 1541–1725)
Etymologi
[fsv. värkia; jfr fd. værkje (d. værke, nor. bm. verke), fvn., nyisl., nor. nn. verkja, feng. wærcan; till VÄRK, sbst.2]
om kropp(sdel): (ihållande) göra ont l. smärta l. ömma; äv. om kroppsskada l. sjukdomstillstånd o. d.: framkalla l. åstadkomma l. förorsaka värk; äv. opers. (o. då vanl. i förb. med prep.-uttr. inlett av i angivande var smärtan är lokaliserad); förr äv. med indirekt personobj. Huvudet, magen, axlarna värker. Det värker i benen. Hela kroppen värker. (De) omskäro alt thet som mankön war .. Och på tridie daghenom tå thet werkte them, togho (osv.). 1Mos. 34: 25 (Bib. 1541). Armen swulnade och werckte. Kempe Graanen 96 (1675). Mit hufwud, Fader, ach! mit hufwud illa wärcker. Kolmodin QvSp. 1: 553 (1732). Då bubonen ej låter fördela sig .. blir den kronisk. Den visar sig då såsom en .. svullnad, hvilken .. blir ömmande och värkande. Hygiea 1840, s. 566. Än en gång hade de djupa reporna blött och svidit, bulnat och värkt före ärrbildningen. Spong Sjövinkel 454 (1949). Emilia ler så det värker i kinderna. Jörgensdotter BergDöttrar 337 (2009). — jfr BORT-, MOL-, SMÅ-, SPRÄNG-, STOR-, STORM-, UT-VÄRKA o. FÖR-VÄRKT. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) med subjektsväxling, om person: känna smärta, plågas, ha ont; äv. oeg., i fråga om (svårlöst) problem l. bekymmer o. d.: med ängslan l. vånda överlägga med sig själv. Job gudz egen man / säger iagh försan / han pl(å)gades och så su(å)ra / han wärkte och suedh / lade sigh j askan needh / och fälte wäll många tårar. Visb. 3: 34 (c. 1635). Ifraim skrapade med foten och värkte en stund men till slut kom det fram att han var utsänd av sin maka för att förfråga sig huruvida det gick an att få låna fruns cykel. GbgP 1949, nr 101, s. 12. När man är ensam jämrar man sig inte, svär inte, man värker i tysthet men är harmsen. Vi 1950, nr 21, s. 6.
b) oeg. (jfr a) l. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om psykisk smärta l. oro l. psykiskt lidande l. obehag; särsk. om hjärta; förr särsk. i mer l. mindre pleonastisk förb. med svida. TobCom. C 3 a (1550). Seent omsijder begynte thet swijdha och wärcka, at the Saracener förhöllo sigh så tyranniskligen i Christenheten. Schroderus Os. 2: 398 (1635). (Nygifta män) känna ett slags pinsam, värkande oro, när de se sin äkta skatt upptagen af en fremmande karl. Carlén Repr. 269 (1839). Allt sedan han hade sett den första pilvallen .. värkte hans hjärta av hemlängtan. Lagerlöf Holg. 2: 473 (1907). Det är ett gammalt sår i själen, som börjar värka. Hellström Malmros 227 (1931). Samvetet, alltså, det är det som värker i Sandra. Pohl o. Gieth Saknar 121 (1992).
Särsk. förb.: VÄRKA BORT10 4. (numera bl. tillf.) i förening med värk tyna l. tvina bort; särsk. (o. i sht) mer l. mindre bildl., särsk.: långsamt (o. i förening med smärta l. oro l. vånda) försvinna l. dö ut. Weste (1807). För honom har, under dessa års inåtvändt grubbel, kärleken värkt bort. NordT 1886, s. 321. Tänderna värkte bort den ena efter den andra och käkarne förtärdes af röta. JmtP 12/6 1891, s. 3. Tvisten fick under flera år så småningom värka bort. Johansson SmedBrukspatr. 174 (1933). jfr bortvärka. —
VÄRKA FRAM10 4. under smärta frambringas; äv. (o. i sht) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. l. till b, särsk.: (i förening med vånda l. möda) långsamt l. gradvis utvecklas l. växa l. komma fram (äv. med personsubj. o. obj. betecknande resultatet). Det var lyckan, som värkt fram ur smärtorna, det var hennes nyfödde son. Lundegård DrMarg. 1: 117 (1905). Det var den typen av beslut som värker fram. SvD 27/12 1987, 3: 5. Samtidigt värker han fram en ny singel och har planer på att turnera med sin intensiva rockmusik. DN 19/3 1988, s. 1. —
VÄRKA UT10 4. (numera bl. ngn gg) i förening med värk utvecklas l. komma fram; äv. bildl., särsk. (o. numera i sht) med resultativ innebörd: värka färdigt l. till slut. Sahlstedt (1773). Den lilla knotförbeningen på ryggraden hade liksom värkt ut och tecknade sig tydligt innanför bussaronen. Sjödin StHjärt. 280 (1911). Det gör inte längre så ont att tänka på barndomen, dess sorger har slutligen värkt ut. Siwertz Förtr. 279 (1945). När reformerna värkt ut .. bör statistiskt sett statsskulden bli 30–35 procent lägre än den annars skulle blivit. SvD 28/8 1996, s. 13. jfr utvärka.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content