publicerad: 2021
ÅBO å3~bω2, m.//ig.; best. -n (VittArbSamhSthm 1: 74 (1759) osv.) ((†) -en Murenius AV 219 (1650: åboan), Stiernman Riksd. 2491 (1723: Augments åboen), PT 1915, nr 47 B, s. 2); pl. -r (Wexionius Sinn. 3: C 3 b (1684) osv.) l. -ar (Kiöping Resa 129 (1667) osv.) ((†) -er Paulinus Gothus MonPac. 742 (1628), Linde Kam. 40 (1867)).
Ordformer
(åbo (-oo) 1586 osv. åboan, sg. best. 1650. åboe 1660–1833 (: Kronoåboes, gen.). åboen, sg. best. 1723 (: Augments åboen)–1915. åboer, pl. 1628–1867)
Etymologi
1) (förr) om person som med (livslång l. ärftlig) besittnings- o. nyttjanderätt bodde på o. brukade annans jordegendom, innehavare av åborätt; äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) allmännare, om självägande bonde; jfr ÅBOARE, ÅBOENDE, sbst.2, Å-BONDE. UpplDomb. 5: 137 (1586). Ther Åkermarck liggia ödhe, at the motte blifwa mz Åboer besatte. Paulinus Gothus MonPac. 742 (1628). Detta härads hemmansägare och åboer. NoraskogArk. 5: 427 (1783). Värdskapet innebär everldelig besittningsrätt både för åboen och hans efterkommande, så länge de till hus, och jord väl häfda sitt åboende hemman. Linde Kam. 108 (1867). Utägorna .. brukades gemensamt av åborna i en by eller i flera angränsande byar som betesmark. Kulturen 1962, s. 17. — jfr AUGMENTS-, HEMMANS-, KRONO-, SKATTE-ÅBO m. fl.
2) [i allmännare anv. av 1] (†) om ngn som bor ngnstans, invånare; särsk. i pl., i förb. med gen.-attribut som anger det som bebos; äv. i utvidgad l. oeg. anv. (se slutet); jfr ÅBOARE. Hwadh nu sielfwa Ööns Åboar och Inbyggiare anbelanger, så hafwa the tillförende warit sine egne Herrar. Kiöping Resa 129 (1667). Vti Asia .. är ett Landskap belägit, wid namn Amazonia .. hwilket land fordom haft idel Qwinspersoner, och ei några Manfolck til Åboer. Bliberg Acerra 254 (1737). När fly de grymma villors här / Som hatets afgrundslåga när, / Bland jordens åbor, mina bröder? Lenngren (SVS) 2: 381 (c. 1800). Men staden der, hvars gamla murar remna, / Kan jag ej värnlös åt hans grymhet lemna. / Dess arma åbor räkna på mitt stöd. Bäckström Frey 41 (1876). — särsk. i utvidgad l. oeg. anv.; särsk. om djur, i sådana uttr. som havets l. skogens åbor. Nordenflycht QT 1748–50, s. 111. Lyckliga de grafvens nya åbor. Crusenstolpe CJ III. 2: 274 (1846). På alla kanter jagtens tummel gnydde, / Ur sina gömslen skogens åbor flydde. Öman LyrBl. 2: 4 (1868). Luftens skaror och havets åbor snärjas i hennes (dvs. människans) nät. Andersson GrDram. 98 (1890, 1910).
Ssgr (till 1; förr): ÅBO-AVGIFT~02 l. ~20. avgift som åbo var skyldig att betala kronan. Utaf Allmogen betales .. i Åbo afgift .. af hwar Åbo på helt Hemman .. Tio Daler Silf(ver)m(yn)t. PH 8: 7247 (1766). NerAlleh. 18/11 1887, s. 2. —
-DELAD, p. adj. om jordegendom: delad (se dela, v.1 4 c) mellan åbor gm skifte (se d. o. 1 a). Att all skogsmark eller afrösningsjord, som förut vore i laga ordning åbodelad, icke i vidsträcktare mån intoges i samma skifteslag som inrösningsjorden än som oundgängligen erfordrades. Dalpilen 1887, nr 22 B, s. 1. —
-DELNING. delning (se d. o. 4 c) av jordegendom mellan åbor gm skifte (se d. o. 1 a). PT 13/8 1840, s. 1. I Binnerbäck ligga gårdarna fullkomligt spridda, beroende på stark åbodelning och utflyttning. SvGeogrÅb. 1932, s. 51. —
-HEMMAN. hemman som innehades av åbo. AB 12/12 1849, s. 2. Att en utredning påginge om åbornas rätt till skogen i allmänhet på åbohemman. SvD(A) 14/12 1922, s. 7. —
-LEDIG. (numera föga br.) om åbohemman: obesatt o. ledig att upplåtas åt ny åbo. Danckwardt SmndrFörf. 691 (i handl. fr. 1820). De af åbor nu brukade hemman skola, derest de icke såsom åbolediga böra utarrenderas, bortstädjas på lifstid. SFS 1876, Bih. nr 27, s. 3. Norrskensfl. 23/3 1960, s. 2.
Avledn.: åboledighet, r. l. f. (numera föga br.) tillstånd l. förhållande under vilket åbohemman är obesatt o. ledigt att upplåtas åt ny åbo. Åliggande det Kronofogden, att då han en timad Åboledighet hos Landshöfdingen anmäler, tillika aflemna berättelse huru Hemmanet af förre Åboen blifwit skött. SPF 1811, s. 149. Norrskensfl. 30/6 1927, s. 3. —
-LOTT. (numera mindre br.) jfr lott, sbst.2 3. GHT 16/2 1869, s. 3. I delningsbeskrivningen vid det laga skifte upptagen åbolott. SFS 1913, s. 57. Östergren (1969). —
-LÖS. (numera mindre br.) om hemman: som saknar åbo. UUKonsP 9: 64 (1671). (Han) upptog ett genom kriget ödelagt och åbolöst kronohemman. Olsson Herdam. 2: 167 (1947). —
-OMBYTE~020. (numera mindre br.) byte av åbo på hemman; jfr ombyte 1 a ε. Vid åboe ombyten å berustade Säterier .. (bör) erläggas till Krigsmanshuset, af tillträdaren 1 R:dr Specie. Bonsdorff Kam. 35 (1833). TrelleborgsT 3/7 1937, s. 5. —
-RÄTT. (livslång l. ärftlig) besittnings- o. nyttjanderätt till annans jordegendom; jfr rätt, sbst.2 4, o. -rättighet. Hallman Blacksta 20 (1748). Dör åbo på kronohemman och efterlemnar enka, genom hwilken han åborätten dertill åtkommit, warde enkan .. uti sin lifstid bibehållen wid besittningen af hemmanet. SPF 1851, s. 170. —
-RÄTTIGHET. (†) åborätt. LReg. 474 (1752). Blefwo Krono-Hemman borrtförlänte, sålde eller donerade, upphörde därmed Krono-Bondens åbo-rättighet. Botin Hem. 2: 121 (1756). SvLantmät. 1: 29 (1928; om förh. på 1700-talet). —
-SKYLDIGHET~102, äv. ~200. (numera bl. mera tillf.) skyldighet förenad med åboskap. Læstadius 1Journ. 49 (1831). Uti det inrymningsbref, hwarmed kronohemmans åbo förses, bör han tillika erinras om fullgörandet af sine åboskyldigheter. SPF 1851, s. 181. —
-SON. jfr -dotter. AB 31/8 1833, s. 3. Sedan delades sångarskaran, vilken bestod av alla socknens drängar och åbo-söner, i tvenne skaror. FoF 1914, s. 25.
Avledn. (till 1): ÅBOSKAP, n. (förr) om egenskapen l. förhållandet att vara åbo. Huruledes åboernes barn å indelte Krono-hemman, wäl äro, i stöd af 1684 års Reglemente, sielfskrefne til åbo-skapet efter föräldrarne. PH 10: 476 (1775).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content