ABALIENERA ab1ali1ene4ra l. -e3ra2, l. abal1i-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ABALIENATION (se d. o.).
Etymologi
[af t. abalienieren, lat. abalienare]
jur. o. kam. öfverlåta åt en annan, föryttra, afhända (särsk. statens tillhörighet). Giör then Öfwerheet orätt, som abalienerar och ewärdeligen bortskenker dät som är lagdt till Regemäntzens uppehälle. Rudbeckius Kon. reg. 60(1615). At (gården) .. icke till något annat brwk wendes eller ifrån Scholan abalieneras. Dens. i Örebro lärov. årsber. 1871, s. 63(1641). Abalienerande af Godzen. RARP V. 2: 25(1655). Ville de (änkor) sälja eller abalienera sin jord, borde dertill närmaste fränders råd inhemtas. Nordström Sv. samh. 2: 89(1840). Abalienera kronogods. Agardh Stat. I. 1: 123(1852).
