[af t. anapäst, fr. anapeste, af lat. anapæstus, af gr. ἀνάπαιστος, eg. tillbakaslagen, återstudsande; jfr eng. anapest]
metr. versfot, bestående af två korta (l. svagtoniga) o. en lång (l. starktonig) stafvelse (∪ ∪ —). Regnér Metr. öfv. 25(1801). Tegnér 5: 426(1825). Anapest .. är den omvända daktylen. Enberg Sv. spr. 409(1836). I den första (delen af den s. k. parabasen) talar chorförarn, merendels i anapäster, till allmänheten. Palmblad Fornk. 2: 376(1845). Beckman Versl. 53(1898). — Anm. I ä. tid användes vanl. den lat. formen anapæstus; pl. -i. Arvidi 182(1651). Schedvin Lat. prosod. 37 (1759, 1775).
