ANTAGONIST an1tagωnis4t l. -go- l. -gå-, l. 01—, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 o. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. antagonist, fr. antagoniste, af gr. ἀνταγωνιστής, motståndare, medtäflare, nomen agentis till ἀνταγωνίζεσϑαι (se föreg.)]
1) motståndare.
a) (numera i sht skämts.) i fråga om kamp l. strid i eg. mening. Mången ställde sig (vid boxning) med utslagna armar midt för antagonisten. Palmblad Fornk. 1: 167(1843).
b) i annan anv., särsk. om motståndare l. vedersakare i det politiska l. i fråga om vetenskapliga åsikter o. d. Hr Rousseaus Antagoniste. Björnståhl Resa 1: 107(1770; om Voltaire). Ministern Roland har många Antagonister. SP 1792, nr 280, s. 2.R. v. Willebrand i Finsk tidskr. 1899, 2: 308.jfr: Detta odisputabla faktum (att ångmantlar icke förekomma värmeförlust) åberopas utaf ångmantlarnes antagonister, som på grund häraf vilja fördömma deras användning. Tekn. tidskr. 1875, s. 272.
2) anat. om (den ena af två) hvarandra motverkande muskler; jfr ANTAGONISM 1 a.De (näml. två muskler vid urinblåsan) utöfva mot hvarandra contrair verkan, eller som det säges, äro hvarandras Antagonister. R. Martin i VetAH 19: 224(1758). Verka antagonister samtidigt, uteblifver vanligen bådas rörelseverkan. G. v. Düben i NF(1876).
3) (tillfällig anv.) om (den ena af två) mot hvarandra verkande tänder. Den motsatta tanden (i motsvarande käkhalfva), som förlorat sin antagonist, är vanligen den som nu först går förlorad. AHB 57: 3(1871).
