APPENDIX apän4diks, stundom 032, i bet. a o. b n. l. (numera sällan, i ä. tid vanl.) r. (r. RARP 8: 221(1660), Dalin Vitt. 6: 282(1761), Björnståhl Resa 1: 47(1770); m. Meurman(1846)), i bet. c r.; best. -et, ss. r. -en; i best. anv. ofta utan slutartikel; pl. (föga br.) =.
Etymologi
[jfr t. appendix, f. o. m., eng. appendix, fr. appendice, af lat. appendix, f., pl. appendices, bihang, af appendere, af ad, till, vid, o. pendere, hänga (jfr DEPENDERA,PENDEL)]
a) i allm., om ngt mindre l. obetydligare som hör till l. åtföljer ngt större l. mera hufvudsakligt: bihang. Fr:a Runeberg(1850) hos Strömborg Runeberg IV. 2: 151. Det psykiska, huru helst än dess uppkomst må tänkas, måste betraktas som en realitet för sig, icke som ett appendix till kroppen. Rein Psyk. II. 1: 100(1891). Hasselbackens nyaste appendix, Circus Tanti. SvD(L) 1900, nr 68, s. 3.— (föga br.) med prep. under. (Fysiken kunde ej längre vara) en Appendix under Geometrien. S. Klingenstierna(c. 1750) enl. Levertin Wellander 54 (1896).
b) om tillägg (af vanl. mindre del, häfte l. band) till tryckt arbete: bihang, tillägg, supplement. Ingen appendix wore nödig der widh (dvs. till företalet till RF 1634) at giöras. RARP 8: 221(1660). Cronstedt Min. 265(1781). (Utgifvare som uteslutit allt osedligt ur texten i sina upplagor af klassiska författare hade dock) Satt allt i ett appendix, sats för sats, / Att tjena såsom index på sin plats. Strandberg 4: 21 (1857).
