publicerad: 1955
PÄNDEL pän3del2, r. l. m.; best. -n (De Rogier Euler 1: 54 (1786) osv.) ((†) -delen König Mec. 29 (1752), Hülphers Dal. 445 (1762); -dlen Sahlstedt (1773), Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 92 (1854)); pl. -dlar.
Ordformer
(vanl. pen-)
Etymologi
[av t. pendel (ä. t. pendul), utgående från (ett substantiverat neutrum av) lat. pendulus, hängande (jfr eng. pendulum samt PENDYL), p. pr. av pendēre, hänga (se PENDERA; jfr ANTEPENDIUM, DEPENDERA, PENDANG m. fl.)]
1) (utom i a o. c företrädesvis i fackspr., särsk. fys., mek. o. tekn.) beteckning för en kropp (särsk. en tråd l. smal stav o. d. med en kula l. linsformig vikt i nedre ändan) som är upphängd (l. avsedd att upphängas) så att den, om den rubbas ur sitt jämviktsläge, under tyngdens invärkan söker återtaga detta o. därvid svänger fram o. tillbaka i lodlinjens plan (plan pändel) l. med sina olika punkter beskriver cirklar vilkas plan äro vinkelräta mot lodlinjens plan (konisk pändel). Enkel l. matematisk pändel, fiktivt begrepp betecknande en tung punkt upphängd i ett viktlöst snöre l. (allmännare) en av tyngden påvärkad partikel, som är rörlig utan friktion längs en i ett plan belägen cirkellinje; motsatt: sammansatt l. fysisk l. fysikalisk pändel, beteckning för pändel som föreligger l. kan realiseras i värkligheten (o. som tänkes ss. sammansatt av ett antal enkla pändlar av olika längd, svängande kring samma axel o. gm föreningen tvingade att ha samma svängningstid). Triewald Förel. 1: 160 (1728, 1735). Ekman Mek. 147 (1919). — jfr CENTRIFUGAL-, CYKLOID-, KOMPENSATIONS-, KVICKSILVER-, REVERSIONS-, ROST-, TRÅD-PÄNDEL m. fl. — särsk.
a) om pändel ss. rörelsereglerande beståndsdel i vissa (större) ur, där den är förbunden med ett ankare (se ANKARE, sbst.2 II 3), som vid dess svängningar ingriper omväxlande än på den ena, än på den andra sidan av steghjulet, så att detta för varje dubbel pändelsvängning icke vrides mera än en tand. Polhem Brev 17 (1710). Pendeln tjänar att styra urets hastighet på det sättet, att om han förlänges, går det långsammare, och tvärtom. De Rogier Euler 1: 54 (1786). Pendeln var golvklockans ruckningsanordning. Levander DalBondek. 2: 131 (1944). jfr HALVSEKUND-, KLOCK-, SEKUND-PÄNDEL.
c) i jämförelser o. mer l. mindre bildl. (vanl. närmast med anslutning till a). Jag har flängt fram och tillbaka som en pendel, mellan Tostarp och Vedby. CAEhrensvärd Brev 1: 207 (1791). Historiens pendel svänger mellan ytterlighetspunkter. Rydberg KultFörel. 6: 32 (1888). Värdesättningen av .. (U. S. A.) växlar i vårt land .. allt eftersom pendeln svänger från vänster till höger i den europeiska politiken. HT 1930, s. 539.
2) elektrisk armatur bestående av ett från taket nedhängande ledningssnöre med lamphållare o. glödlampa i den nedre ändan. Elfving Starkstr. 342 (1909). Man ser i de flesta stadskök en elektrisk pendel hänga ned mitt i rummet. Bolin VFöda 399 (1934). — jfr HISS-, SNÖRPÄNDEL.
3) simn. konstsimning vid vilken man gm långsam armföring tvingar kroppen att utföra en pändelliknande rörelse (så att man från stillaliggande flytning på rygg först intager en stående, sedan en framåtliggande ställning i vattnet o. slutligen återgår till utgångsläget). NFSportlex. 4: 914 (1941).
Ssgr (i allm. till 1; i sht i fackspr.): PÄNDEL-APPARAT. med en l. flera pändlar ss. ingående beståndsdel(ar). Cronstrand ÅrsbVetA 1823, s. 265. —
-BOCK, r. l. m. byggn. i överbyggnadens längdriktning ledbart mellanstöd till bro l. viadukt. TT 1901, V. s. 80. —
(2) -DOSA. kopplingsdosa för anslutning av elektrisk pändel till belysningsnätet. Elfving Starkstr. 170 (1909). —
(1 a) -FJÄDER. fjäder (se d. o. II 1) vari ett urs pändel är upphängd. HusgKamRSthm 1752 —53, s. 971. Ericsson Ur. 94 (1897). —
-FÖRSÖK. om experiment med pändlar för att utröna ngt. Melanderhjelm Astr. 1: 234 (1795). Genom Foucaults pendelförsök ha vi .. fått ännu ett bevis för jordens rotation. Herlin Fys. 103 (1925). —
-HAMMARE. (i sht förr) fallhammare, vars huvud vid slaget utför en pändelrörelse. PopVetAfh. 32: 62 (1909). —
-HEJARE, r. l. m. vid provning av metallers hållfasthet använd hejare med en i en pändel upphängd vikt, som från ett bestämt utgångsläge får falla mot en i pändelrörelsens lägsta punkt på två stöd vilande provstav, vilken därvid avslås, varefter vikten fortsätter till en viss stighöjd, vars förhållande till utgångslägets höjd utgör mått på den arbetsmängd som åtgått för provstavens avslagning. JernkA 1932, 2: 142. —
(1 a) -KNÄPP, r. l. m. knäppning som höres i ett ur, då det med pändeln förenade ankaret griper in i steghjulet. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 44 (1775). —
-LAG, r. lag för pändelns rörelse; jfr lag, sbst.1 5 a. Fock 1Fys. 525 (1855). Galilei .., upptäckaren av fall- och pendellagarna, dynamikens skapare. Tallqvist Energi 27 (1924). —
-LÄNGD. en pändels längd; radien till den cirkellinje varav en enkel plan pändels bana utgör en del. Reducerad pändellängd, längden av den matematiska pändel som har samma svängningstal som en given pändel. Cronstrand ÅrsbVetA 1833, s. 54. Ekman Mek. 147 (1919). —
(1 a) -MÄTARE, r. l. m. (förr) tekn. ett slags elektricitetsmätare (se d. o. 2) arbetande med ett par urpändlar (urspr. bl. en pändel), vilkas (vars) rörelse man lät påvärkas av belastningsströmmen. 2NF 7: 209 (1907). —
-OBSERVATIONER, pl. med pändel gjorda observationer, särsk. för tyngdkraftsbestämningar. Frey 1847, s. 10. —
-RYTM. [jfr t. pendelrhythmus] särsk. med. till 1 a, c, i fråga om hjärtvärksamheten: rytm som påminner om ett urs tickande; rytm vid vilken skillnaden i längd o. styrka mellan de två slagen av hjärttoner är starkt reducerad l. upphävd. Petersson FysUnders. 247 (1908). —
-RÖRELSE. den rörelse som en pändel utför, då den svänger; oscillation; äv. oeg. o. bildl. Nordforss (1805). Fock 1Fys. 86 (1853). KyrkohÅ 1914, s. 344. —
(1 c) -SILKE. (†) alg tillhörande släktet Oscillatoria Vauch. (med celltrådar som rotera kring sin längdaxel o. därvid, gm att deras ändar äro något böjda, synas oscillera); kryptråd. Liljeblad Fl. 599 (1816). Dalin (1855). —
-SKIVA, r. l. f. jfr -kula. Om uret går för fort, kan man skjuta pendelskifvan helt litet nedåt. Berlin Lrb. 184 (1876). —
(1 a) -SLAG. om enkel l. dubbel svängning av pändeln hos ett ur; äv. övergående i bet.: pändelknäpp; äv. bildl. VetAH 1744, s. 132. En tystnad, som tillåter mig hvart ögonblick förnimma hvarje pendelslag af det stora torn-uret. PoetK 1818, 2: 69. Ymer 1931, s. 344 (bildl.). —
-SVÄNGNING. en pändels svängande rörelse; särsk. konkretare, om var särskild (enkel l. dubbel) svängning av pändeln; äv. mer l. mindre bildl. Triewald Förel. 1: 163 (1728, 1735). (Att urets steghjul) under en pendelsvängning icke kan vridas omkring mera än en tand. Berlin Lrb. 184 (1876). KyrkohÅ 1917, s. XVII (bildl.). —
(1 c) -TRAFIK. mellan två platser försiggående trafik, vid vilken man låter ett o. samma transportmedel göra turer fram o. åter dem emellan; jfr skyttel-trafik. De motorvagnar, som statens järnvägar sedan någon tid haft gående i pendeltrafik på linjen Malmö—Lund. SvD(L) 1924, nr 257, s. 11. —
-UPPHÄNGNING~020. upphängning av pändel; upphängning av ngt så att det blir en pändel l. kan pändla. Schulthess (1885). Den bästa pendelupphängningen åstadkommes med fjeder. Ericsson Ur. 94 (1897); jfr pändel 1 a. —
(1 a) -UR, n. ur med pändel ss. rörelseregulator. Triewald Förel. 1: 166 (1728, 1735). Ekman Mek. 369 (1919). —
-UTSLAG~02, äv. ~20. en svängande pändels utslag åt ena l. andra hållet; äv. bildl. TT 1879, s. 93. Böök i 3SAH LIV. 2: 255 (1943; bildl.). —
-VÅG; pl. -ar. vägningsredskap grundat på principen att det vägda bringar en pändel att göra utslag, som direkt l. indirekt kan avläsas på en graderad skala. PT 1913, nr 88 A, s. 2.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content